lovingdream.blogg.se

 

"Jag antar att Mattias är glad över livet nu" sa Sarah och skrattade. Jag nickade och tog en godis ur godisskålen som stod på Sarahs varagsrumsbord.

"Ja, och jag lovar dig att även om jag så ska simma hela vägen så kommer jag komma på din student" sa jag och Sarah skrattade.

"Du är en äkta vän"

Hon la ena armen om mig och vi skrattade tillsammans. Det kändes så himla bra, och jag önskade så att jag inte skulle behöva flytta. Ja, det skulle bli roligt med nya möjligheter, men det gjorde så ont att inte veta när vi skulle få se varandra igen.

 

"Är du klar?" frågade mamma och knackade lätt på min dörr.

"Snart" svarade jag tillbaka och suckade. Vi skulle vara i Kevins stuga i en hel vecka, och jag var så exalterad. Men samtidigt var det jobbigt för jag visste inte om jag hade glömt något. Jag kollade igenom min väska flera gånger och tillslut stängde jag den. Det fick vara bra så. Jag hade med mig mycket kläder, bikinis, skor och allt som jag kunde behöva. Stugan låg ändå mitt ute i skogen, vid någon sjö någonstans. Så det var inte en sån där campingplats. Det var skönt, för det hade varit ganska jobbigt. Vi var nio tonåringar som skulle spendare en vecka ensamma ute i skogen i en stuga. Ja men gud vilken bra ide.

Jag skrattade lite för mig själv och gick sen fram till min garderob för att byta om från min pyjamas. Jag tog på mig en vit topp och en rosa lång kjol. Jag bara kände på mig att denna veckan skulle bli bra.

 

"Framme" sa Kevin och stannade bilen utanför stugan. Eller ja, sommarhuset. Det var stort. Riktigt stort faktiskt. Jag log lite och öppnade bildörren. Precis bakom oss parkerade den andra bilen som Jonas, en annan utav Johans kompisar, hade kört. Som sagt var vi nio personer och hade inte fått plats i bara en bil. Så jag, Sarah, Johan och Kevin hade åkt i en och Jonas, en annan kille Hugo, en tjej Jenny, en annan tjej Caroline och en kille Anton. Jag kände inte dem andra bra alls, jag hade precis träffat dem liksom. Eller jag hade sett dem ibland på Johans fester och visste lite vilka dem var och så, men inte pratat med dem som idag.

Jag tog min väska ur bagaget och väntade på att Sarah skulle göra det samma.

"Okej, det finns inte tillräckligt med rum till alla, men vi får se hur vi ska dela upp dem" sa Kevin sen och vi alla gick in efter honom.

Huset var riktigt modernt, och verkligen lyxigt. Jag ångrade inte över huvud taget att jag hade följt med dem. En vecka här var ju rena drömmen.

 

En timma senare hade vi delat upp rummen. Jag delade ett med Sarah, Johan, Kevin och Jonas delade ett, Jenny och Caroline delade ett och Anton och Hugo sov i varsin soffa i vardagsrummet. Eller ja, det var två bäddsoffor.

Huset var verkligen gjort för att man skulle kunna bo där hela sommaren om man så ville.

Helt ärligt kändes det lite som taget ur en film, det kändes inte verkligt på något sätt. Det vara bara sånt som ungdomar i filmer gjorde. Men det var det inte. Men sen är det väl inte många som flyttar från Sverige till Kanada heller, men det var inte heller någon dröm, oturligt nog.

Vi hade bestämt att vi skulle dra ner till sjön som bara låg någon kilometer genom skogen. De andra hade redan gått, men jag och Sarah var lite segare och hade sagt att vi skulle möta dem där.

"Hur nice är inte det här" skrattade Sarah och tog ut sin bikini ur sin väska.

"Men eller hur, detta kommer bli bästa veckan på länge" svarade jag och gjorde samma.

Vi bytte om och packade ner vad vi skulle ha med oss i en väska och började sen gå genom skogen.

Vägen var inte en liten stig som jag först hade trott, utan mer en ganska bred grusväg. Vi hade egentligen inte någon aning om vart vi skulle, men Kevin sa att om vi bara följde vägen skulle vi inte komma fel, så jag litade på honom.

"Har du berättat för Johan än?" frågade Sarah och kollade på mig.

"Om Kanada?" frågade jag tillbaka och hon nickade. Jag kollade ner mot marken och sparkade undan en sten.

"Nej, inte än"

Jag kollade upp mot Sarah igen och innan hon hann säga något avbröt jag henne.

"Men jag vet att jag måste, jag ska göra det snart"

Hon nickade och vi fortsatte gå i tystnad en stund.

"Du vet han där Anton är väldigt söt" sa Sarah efter en stund.

"Kör på det, vad har du att förlora" skrattade jag.

"Nej, men ni skulle nog vara ganska söta tillsammans" fortsatte jag och hon drog en hand genom sitt hår innan hon kollade på mig.

"Seriöst?"

"Ja, jag lovar"

Vi fortsatte skrattandes den sista biten av skogen, tills vi kom fram till sjön där de andra var.

Stället var riktigt fint, och det var den perfekta badplatsen.

"Hej" sa Sarah högt och de andra vände sig om mot oss. De vinkade och vi satte oss ner vid dem.

Johan, Kevin och Caroline var i vattnet och badade, och de andra låg och bättrade på sina solbrännor.

Jag drog av mig tröjan och shortsen jag hade slängt på mig över min bikini, och satte upp mitt hår i en boll på huvudet. Jag la handen över ögonen för att se bättre under den starka solen, ner mot vattnet. Johan vinkade mot mig och jag vinkade glatt tillbaka.

Han gick upp ur vattnet och fram till oss andra.

"Hej" sa han och böjde sig ner mot mig för att ge mig en kyss, men jag drog mig undan när det kalla vattnet droppade från honom på mig.

"Du är kall" protesterade jag och höll handen på hans bröst för att han inte skulle komma närmre.

"Värm mig då" envisades han med ett skratt och drog bort min hand från sig, för att sen ta tag i mig och trycka mig mot hans famn.

Johan satte sig ner och Jonas kastade en handduk på honom. Han skrattade lite och torkade av sitt hår.

Vi pratade en stund och skämtade runt lite, snackade om vad vi skulle göra på kvällen och så. Men efter en stund blev Johan uttråkad.

"Vi badar" sa han och ställde sig upp för att sen ta tag i min hand.

"Men det är kallt" sa jag och han rullade sina ögon.

"Det är inte så kallt, kom igen" envisade han och jag suckade, men hann inte ställa mig upp innan han hade dragit upp mig och lyft upp mig i sin famn. Jag virade mina ben runt hans midja och kysste honom mjukt på läpparna.

"Hej" sa han gulligt när vi särade på oss.

"Hej" svarade jag och pussade honom på munnen igen.

De andra brydde sig inte om oss, var för upptagna med allt annat.

Johan gick ner mot vattnet, med mig hårt i sina armar och jag skrattade lite.

Vattnet var inte långgrunt, och nästan direkt nådde vattnet upp till mina ben, fortfarande virade runt Johan.

Jag tryckte mig högra upp, försökte undvika det kalla vattnet. Johan var inte med på min ide tyvärr, för bara en sekund senare var vi båda under vattnet. Min mun öppnades, som för att skrika åt den plötsliga händelsen, men under vattenytan blev det bara till bubblor. Jag ställde mig snabbt upp och lät huvudet nå ytan, för att sen andas in luft i mina lungor.

"Du är en hemsk människa" sa jag dramatiskt och Johan skrattade åt mig. Han dök under vatten ytan och några sekunder senare hade han simmat längre ut.

"Kom" sa han men fortsatte att gå tills vattnet var upp till någon decimeter ovanför hans armbågar när han stod vanligt. Jag började gå mot honom, lite trögt att gå i vatten, och ju längre jag gick desto mer fick jag trycka mig mot ytan. Tillslut stod jag på tårna men Johan var fortfarande en bit bort.

"Jag bottnar inte" sa jag och Johan skrattade.

"Det är inte mitt fel att du är kort" skojade han och jag höjde ögonbrynen.

"Du är så elak" skrattade jag och han log mot mig.

"Kom hit, jag räddar dig"

Jag skrattade och simmade mot honom. Jag bottnade ju förstås fortfarande, iallafall så en bit av mitt huvud var över vattenytan, men inte tillräckligt mycket för att jag skulle kunna andas. Så jag simmade med benen för att kunna hålla mig över vattnet. Johan lyfte upp mig igen och jag la mina armar runt hans nacke.

Vi kollade på varandra en stund, sa ingenting, tills jag böjde mig fram och lät mina läppar nudda Johans.

Det kändes bra, och för ett tag glömde jag bort alla mina bekymmer. All oro var som borta.

Jag glömde av Kanada, och såklart Mattias som inte alls hade gillat att jag hade åkt hit. 

"Med Johan?" hade han bristit ut när vi stod i mitt rum och jag höll på att packa.

"Bland annat" hade jag svarat utan att ens kolla på honom.

"Seriöst? jag tycker inte om att du är med honom" hade han fortsatt. "Vet du ingenting om vad han har för rykte? Alla vet hur Johan är, och det är inte bra att du festar så mycket, speciellt inte hos honom. Ärligt Sofie, tycker du inte.."

Jag hade blivit så arg att jag avbröt honom.

"Vadå? tycker jag inte vadå?" jag hade vänt mig om mot honom och han höjde ögonbrynen. "Jag tycker att du lägger dig i för mycket. Jag känner Johan, det gör inte du, okej? Jag vet hur Johan är för jag känner honom. Så lägg ner. Johan är skitsnäll och rolig och han är en bra vän, han bryr sig om en, okej? jag tittar hellre förbi rykten och lär känna personen"

Mattias hade blivit helt paff, bara stått där och kollat på mig.

Mattias hade inte sagt något, bara gått därifrån. Det hade gjort mig så himla arg, men allt det försvann när jag var nära Johan. Han hade den effekten på mig. Han liksom sög ut allt dåligt.
Därför gillade jag honom så mycket. Ja gud, vad jag gillade honom.

 

"Jag duschar först" sa jag högt när vi kom tillbaka till huset. Vi hade bestämt att vi skulle dra in till stan senare och äta på någon resturang. Jag var inte van vid denna staden, men Kevin visste allt eftersom han brukade vara här ofta med sina föräldrar.

Ingen protesterade så jag duschen var min. Jag duschade ganska snabbt, och överlät sen duschen till Sarah.

När jag sminkade mig vandrade mina tankar runt överallt. Helt ärligt hade jag trott att Jenny och Caroline inte riktigt var min typ av kompisar, jag trodde att dem var mer som alla andra, ganska bitchiga, men jag hade haft helt fel. Dem var jätte snälla och jätte roliga, precis min typ av humor. Det gjorde mig faktiskt lite ledsen, för varför var jag tvungen att träffa massa roliga och nya människor precis nu innan jag skulle flytta? Jag hade haft femton andra sommrar att göra allt sånt där, men livet ska alltid gå emot en.

 

"Sisten till sjön är sämst" ropade Kevin högt och började springa mot skogen, med alla andra i ett streck efter honom, förutom Sarah och Anton som gick sakta och pratade. De skrattade och puttade lite på varandra ibland. När de nästan var utom synhåll kunde jag se Anton ta Sarahs hand, men sen försvann de bland träden.

Jag vet inte varför, men jag och Johan hängde inte med. Vi stannade kvar, tänkte inte ens en tanke att följa efter dem andra.

Mina tankar avbröts plötsligt av ett par händer på mina sidor och en sekund senare flög jag genom luften.

Händerna satte ner mig och jag snurrade runt för att möta Johans varma blåa ögon, och hans stora leende.

Vi skrattade och han lyfte upp mig igen, men rätt håll denna gången, och jag virade mina ben runt honom, som vanligt. Han kysste mig mjukt från min käke och ner för min hals och upp till min mun igen. Kyssen blev intensiv och passionerad, men fortfarande mjuk. Jag visste vart detta skulle leda och jag kände verkligen att jag borde stoppa det. Men det gjorde jag inte. Jag ville inte stoppa det. Jag ville ha honom, ville bli hans med alla delar av min kropp. Alla bekymmer om rykten och Mattias försvann från mina tankar, bara sådär. Poff. Som en knäpp med fingret. Det började pirra rejält i min mage, som att någon släppt lös alla jordens fjärilar inom mig.

Jag ville tjuta, så högt det bara gick. Jag var glad.

Istället kunde jag inte låta bli att le i kyssen, vilket fick Johan att skratta.

"Vad är det?" frågade han och log mot mig.

"Inget" svarade jag med ett skratt. Johan kollade på mig en stund, leendet lämnade inte hans läppar. Han sa inget, bara la en hårslinga bakom mitt öra och började sen gå mot sitt rum, som också var Kevins och Jonas. Han stängde dörren mjukt efter sig, eller så bra det gick med mig i sina händer.

Han la mig ner på sin säng och jag släppte benen från hans midja. Han lutade sig över mig och började kyssa mig igen. Han tog ett mjukt tag om min tröja och drog den upp, hans fingrar svepande mjukt över min mage och fick mig att rysa. Vi bröt kyssen för att dra tröjan över mitt huvud, men våra läppar var som magneter.

Johan stannade upp och kollade ner på mig, för att sen dra av sin egna tröja. Han böjde sig ner igen. Kysste mig mjukt ner över halsen och ner över mitt nyckelben. Han fortsatte ner mot min mage och jag rös av hans varma läppar mot min hud. Fick jag bestämma skulle denna kvällen aldrig ta slut.

 

Jag drog täcket tätare om mig och log lite för mig själv, och suckade sen lätt, utan att Johan skulle höra det.

Helt ärligt kunde vem som helst öppna dörren till rummet nu, där jag och Johan båda låg nakna under täcket, men jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Självklart kände jag mig lite konstig, det var ändå en säng som stod i Kevins föräldrars sommarhus, men helt ärligt kunde det inte bli bättre, och jag hade inte bytt dig mot världen.

Jag tyckte det var ganska konstigt att ingen av de andra hade kommit hem än, men jag var bara tacksam.

Nu hade ångesten och oron kommit tillbaka, för tänk om Johan faktiskt inte ville ha mig längre. Tänk om jag bara var som vem som helst, och där låg jag helt naken och han ville inte ens ha mig. Jag ville inte tänka så, inte alls. Men tänk om allt det där var sant. Tänk om Mattias hade haft rätt och jag bara var utnyttjad, hur stolt skulle han inte bli över sig själv då? Hur skulle jag då förklara min ilska mot honom precis innan jag åkte. Nej, jag ville inte alls tänka på det. Om han nu inte hade velat ha mig, hade jag då legat där på hans arm, tryckt mot hans bara överkropp, med hans hand i mitt hår och hans andra hand inknuten i min? Kanske. Vem vet? Inte jag iallafall.

Det kändes som att ångesten skulle äta upp mig innefrån. Gräva ut mig tills jag bara var ett skal. Det gnagde så mycket inom mig att när Johan släppte min hand stelnade jag till, tills jag insåg att han bara skulle stryka den lätt över min kind.

"Hur är det?" frågade Johan och jag öppnade munnen för att svara, men det fastnade på något sätt i halsen. Ville inte komma ut. Istället kom bara ett strypt väs.

Kanske var det för att jag inte visste om jag skulle ljuga eller faktiskt säga sanning, eller så var det för att jag helt enkelt var för feg för att fråga efter sanningen.

"Men vad är det?" frågade han ödmjukt och tog tag i min haka för att få min blick att möta hans.

"Alltså.." började jag men orden klumpade ihop sig i halsen.

"Du kan prata med mig, alltid" fortsatte Johan men jag drog undan blicken.

"Ville du inte?" frågade han sen oroat och det fick luften att pysa ur mig.

"Skojar du? detta var den bästa kvällen i mitt liv, det är bara det att.." började jag och tog ett djupt andetag. Nu hade jag sagt för mycket, nu fanns det ingen väg ut.

"Jag är bara så rädd att du ska lämna mig, nu efter, ja du vet" började jag och allt brast när jag kollade in i Johans ögon. Det kändes nästan som att jag skulle börja storgråta. Nästan.

"Är du galen?" utbrast han och gav ifrån sig ett tonlöst skratt. "Jag skulle inte lämna dig för allt i världen, okej? Det är dig jag har väntat på, verkligen. Ja, jag vet att ordet om mig inte är sådär bra runt tjejerna, men det är inte sant. Jo, helt ärligt har jag kanske legat med två eller tre, men det är aldrig något jag skulle göra mot dig, det var längese dessutom" fortsatte han och det kändes som att ett ton släpptes från mina axlar.

"Jag gillar dig så otroligt mycket Sofie, du gör mig galen så fort jag ser dig" sa han och kysste mina läppar mjukt. Riktigt mjukt, som att han var rädd att jag skulle gå sönder.

Vi la oss ner igen, precis som innan. Låg tysta en stund, eller en lång stund. 

"Jag ska flytta till Kanada" utbrast jag sen. Lät det komma ut. Ingen förvaning, inget krångel. En mening. Jag tog ett djupt andetag. Jag kunde känna Johans ögon bränna in i mig, men jag kunde inte kolla på honom. Jag vågade inte, var rädd för vad jag skulle möta. Han hade gjort allting så himla bra och så kom jag där och förstörde den bästa kvällen. Jag önskade lite att han bara hade velat ha sex, för jag mådde så dåligt av att förstöra allt sådär.

"Va?" utbrast Johan efter att han fått processa orden.

"Jag ska flytta till Kanada" sa jag igen. Inte för att jag trodde att han inte hört, utan för att visa att det inte var en dröm och att han faktiskt hörde rätt. Jag kollade på honom denna gången, och jag ångrar det så otroligt.

Hans ögon var riktigt glansiga, som att han ville släppa ut världens alla hav, värmen var inte kvar, ingenting, det kändes tomt på något sätt.

"När då?" sa han, helt tonlöst.

"I augusti" svarade jag lätt. Inga lögner, inget utdraget. Bara sanning.

"Hur länge har du vetat det?"

Han kollade på mig i en sekund, sen försvann blicken från mig.

"Sen innan vi började ses" svarade jag, nästan ljudlöst. Det var ett under att han faktiskt hörde mig.

När han inte sa något mer, utan bara vred på sig, drog bort sin arm från mig och satte sig upp, det var nog då hela livet fladdrade framför mina ögon.

Jag satte mig upp också. Vi sa inget. Jag vågade faktiskt inte, ville inte att hans barriär skulle brista. Istället reste jag mig upp och drog på mig mina kläder. Jag kollade på honom en sekund, men öppnade sen dörren sakta. Jag gjorde allting riktigt sakta, som för att ge honom chansen att om han ville säga något hade han tid. Jag hoppades så innerligt att han skulle det, säga något, men det gjorde han inte.

Den där känslan när han inte sa något, inte kollade på mig, bara lät mig ta mina kläder och gå, shit, vad ont det gjorde.

Det gjorde så ont att min barriär brast. Jag skyndade mig till mitt rum för att han inte skulle höra mina tårar. Det gjorde så ont i hjärtat. Riktigt jävla ont gjorde det. Och det var mitt fel. Jag hade hållit det ifrån honom. Att flytta till Kanada var inte en liten sak, det skulle påverka allt. Vem visste när jag skulle komma tillbaka? och pengar var inget vi bara kunde trolla fram. Vi båda gick fortfarande i skolan. Det var inte så lätt. Det var en stor sak. En riktigt stor sak. Och jag hade hållit det ifrån honom. Jag hade vetat det så länge nu, jag var så orättvis mot honom. Jag gav honom hopp för att sen bara kasta besvikelsen i hans ansikte. Jag la mig lätt på min säng. Det kändes som jag flöt i luften, samtidigt som det kändes som att jag vägde ett ton. 

När jag vände mig mot väggen och drog täcket över huvudet lämnade allt min kropp. Alla tårar kom, och det var otroligt att det inte blev en flod i sängen. Smärtan kom helt plötsligt, fick mig att ge ifrån mig ett plågat ljud, och trycka handen mot mitt bröst. Det gjorde så ont i hjärtat. Det kändes verkligen som att någon stack in en kniv och vred om. Hur kunde jag göra så? Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag bara tänka på mig själv? 

 

Jag minns inte att jag somnade, men det hade jag gjort. För när jag vaknade var det fortfarande kolsvart i mitt rum, men jag visste att jag inte var ensam. När jag vände mig om och kollade mot Sarahs säng låg hon där. Ryggen mot mig och hennes kropp rörde sig sakta till hennes andetag. Jag tog ett djupt andetag, andades in som att jag inte andats på flera år, sen reste jag mig upp och gick fram till hennes säng. Lyfte lite på täcket och la mig ner bredvid henne. Hon vände på sig och öppnade sakta sina ögon, försökte se i mörkret. Vi låg en stund och kollade på varandra. Sen började tårarna rinna ner för mina kinder. Inte aggressivt, utan väldigt väldigt mjukt. De bara rann. Inga ansiktsuttryck, inga läten, bara tårar ner för kinderna. 

Sarah sa ingenting, hon bara la sina armar mot mig och tryckte mig närmare henne. Drog in mig i hennes famn och lät mig gråta mot hennes axel. Jag visste att jag inte förtjänade detta efter vad jag gjort, men gud vad jag behövde det. 

 

När jag vaknade dagen därpå lös solen, och jag suckade. Jag mådde så dåligt. Men jag grät inte, jag bara kände mig tung. Ville faktiskt inte gå upp, men det gjorde jag ändå. När jag gick in i köket satt Anton, Jonas, Kevin, Sarah och Johan vid bordet. Jag stannade upp lite, lät min blick vandra mot Johan. Han sa absolut ingenting, men han reste sig upp, åt inte ens upp resten av sin macka, utan gick bara förbi mig. Han kollade inte på mig en gång. Inte ens i ögonvrån. Han bara gick förbi som att jag inte ens var där. Det högg till sådär i hjärtat igen, fick mig att rycka till. Det gjorde verkligen fysiskt ont. Det var då jag visste att allting var äkta. Alla känslor, allting. Förutom jag. För honom var jag nog bara en stor vandrande lögn. 

Jag var inte hungrig längre, ville inte alls äta. Så jag gick igen. Tillbaka till mitt rum och tillbaka till min säng. Jag drog täcket rätt över huvudet och tryckte mig så långt in mot väggen det gick. Jag ville aldrig lämna sängen. 

Det var då jag önskade att jag bara var hemma. Bara kunde slippa allt detta. Sen suckade jag. Allt var mitt fel. Ingenting av detta hade behövt hända om det inte var för mig. Johan var min första kärlek, min första romans, min första pojkvän, min första allt. Mina känslor var inte bara några mellanstadie pussar och hålla handen till bussen. Jag skulle ge upp så mycket bara för att se honom glad. Men jag hade gjort helt tvärtom. Jag var så dum. 

 

Jag reste mig faktiskt inte från sängen under hela dagen. Medan de andra gick till sjön stannade jag kvar i huset. Kvar i sängen, faktiskt. Reste inte mig en gång, inte ens för att äta. Jag hade varit tvungen att övertala Sarah för att hon skulle hänga med de andra, jag ville inte förstöra mer nu. Jag ville bara att denna veckan skulle bli bra för henne. När kvällen kom, och klockan hann bli åtta kom Sarah in i vårat rum igen. Hon ställde sig och bara kollade på mig. Sa ingenting först, bara stod där. Sen pratade hon. 

"Vi ska ut och äta, ska du med?" frågade hon och jag skakade på huvudet. Orkade inte öppna munnen för att svara. 

"Du har inte ätit på hela dagen" envisades hon, och jag ville sucka, men ingen luft lämnade mina lungor. 

"Snälla Sofie" sa hon och jag skakade på huvudet. 

Nu hade mina tårar börjat rinna ner för mina kinder. Men jag låg med ansiktet mot väggen och utom synhåll för Sarah. 

När jag bara skakade på huvudet en gång till suckade hon lite, gick fram till mig och la en hand på mitt huvud och strök den över mitt hår. 

"Det kommer bli bättre" viskade hon och lämnade sen rummet.