1 vecka innan jullov, fredag
"Ja, jag vet, jag har lagt ner alla mina böcker i väskan så jag kommer ihåg" skrattade jag och öppnade mitt nästan tomma skåp, mobilen mot örat med mamma på andra sidan. Idag var sista dagen för mig i skolan innan jullovet, och imorgon skulle jag till Sverige igen och träffa Sarah. Och alla de andra som jag knappt saknade alls. 
"Bra, jag vill inte att du missar något när du åker iväg, och du måste prata med dina lärare om saker du kommer missa" hetsade mamma stressat och jag suckade lite roat. 
"Mamma, detta är inte som i Sverige, man pratar inte med lärare om vad man missar, man fixar det när man kommer tillbaka. Dessutom gör de ändå inget speciellt här den sista veckan, mer än att ha en stor lacrosse tävling, men den bryr jag mig inte om ändå, så vad spelar det för roll" 
"Okej, men du kan inte glömma något, ska du hem till Ryan ikväll?" 
"Ja, jag lovade att komma förbi och säga hej då" 
"Okej, men du måste packa klart innan det, jag vill inte att du stressar imorgon eller missar flyget" 
"Det kommer jag inte mamma, lugna dig" 
Det var tyst i några ögonblick innan hon svarade. 
"Förlåt, jag är bara så orolig, jag vet inte ens varför, du har rest själv förrut" 
"Det är okej mamma, jag vet att du bara är orolig, men just därför har jag varit extra nogrann, så du behöver inte vara det" 
"Jag vet, du har alltid allting under kontroll, du är otrolig" skrattade hon och jag log lite. 
"Jag måste gå nu mamma, jag älskar dig, vi ses sen" 
"Jag älskar dig med" 
Vi la på och jag granskade mitt skåp lite. Alla skolböcker låg i min väska. På översta hyllan låg det ett halvtomt tuggummipaket, en tom petflaska som en gång hade innehållit sprite, och några enkronor. Jag skrattade lite åt att de inte ens gick att använda i Kanada, och det var väl just därför de bara hade legat där i flera månader utan att jag saknat dem. 
"What's so funny?" frågade någon och lutade sig mot skåpet bredvid mitt. Jag hoppade till och vände mig snabbt om, för att mötas av tre familiära ansikten. 
"You're such a douche" skrattade jag och Ryan log innan han slingrade sina armar runt min midja. 
"But I'm your douche" 
Han flinade när han kollade in i mina ögon och jag tryckte mina läppar mot hans. 
"Enough of that, lovebirds" skrattade Cole och drog i Ryans arm och indikerade att de hade bråttom. 
Vi särade på våra ansikten och jag skrattade. 
"Are you coming to watch practice after school?" frågade han och vände sig om medans han gick efter Cole och David. 
"Oh, I can't, I need to go home and finish my packing" sa jag och låtsades vara ledsen. "But you can come to my place and help me when you're done" 
"Okay, I'll call you when I'm on the way" svarade han och gjorde en slängkyss mot mig innan han halvjoggade ikapp de andra. Jag log och kollade efter honom tills de försvann runt hörnet av korridoren, sen vände jag mig om mot mitt skåp igen. På kroken hängde min jacka och min halsduk, och på dörren satt det tre bilder. En på mig och Ryan där jag log lite sådär överstort, och han höll sin arm runt mina axlar och halvkysste mig, sådär som om han skulle kyssa mig på munnen men jag hade vänt bort huvudet en liten bit. Den andra var på mig, Jacob, James och Emma. Den var från i Oktober någon gång, solen sken och vi satt på någon gräsmatta i någon park. Den sista var på mig och Sarah. Vi höll halvt om varandra och båda log sådär överdrivet stort, den sorten som visar att man är så glad att man måste överdriva leendet för att visa för folk hur jävla glad man är. Bilden var tagen precis innan vi brast ut i gapskratt, och det var det som gjorde den så himla genuin. Innan bilden togs hade vi tagit nästan tio andra, där vi gjorde fula grimaser och fjortisminer, men det var denna jag gillade bäst. De andra bilderna hade hängt i mitt rum i Sverige. Precis över mitt sminkbord, så varje morgon när jag satt där kunde jag bara kolla upp för att få ett leende på mina läppar, men när vi flyttade hade jag inte brytt mig tillräckligt för att hänga upp dem. 
Jag tog snabbt ut mina kläder och stängde igen skåpet med en smäll. 
 
"Jag är hemma" sa jag högt och stängde dörren efter mig. Jag sparkade av mig skorna och hängde upp min jacka. 
"Jag med" skämtade Clara från vardagsrummet, och jag skrattade tillsammans med henne. Hon satt i soffan tillsammans med Caroline, jag vinkade lite och försvann sen upp för trappan och in på mitt rum. 
Jag slängde min väska på sängen och öppnade min garderob/klädkammare. Min garderob var stor, men jag visste precis vad jag letade efter. En flyttkartong som stod allra längst in i hörnet, där det kändes som att lampan aldrig lyste. I flyttkartongen låg alla saker som jag inte använde och som inte fick plats i mina lådor i rummet. 
Jag drog ut den och öppnade den. Helt ärligt vet jag inte riktigt hur jag tänkte med dessa sakerna, jag kanske inte använde dem, men att stoppa undan dem och glömma av dem gjorde ont inom mig, hur kunde jag göra så? Alla mina saker hade meningar, betydelser, minnen. Alla dessa sakerna berättade en helt egen historia, och dem hade legat undanstoppade i en låda i en del av min garderob som aldrig någonsin ser ljus. Det gjorde ont för alla dessa saker hade en gång varit det som betydde mest i mitt liv. De hade haft störst och bäst plats i mitt gamla rum, och de var de enda sakerna som kunde få mig ledsen och glad på exakt samma gång. 
Jag drog ut kartongen till mitt rum och satte mig sen ner på golvet framför den. 
Det som låg överst var ett armband. Föralltid stod det på det. Det var rosa med glitter runt omkring orden som var skrivna i vitt. Sarah hade ett likadant där det stod vänner på. Vi hade haft dem sen vi var små, brukade aldrig ta av dem. Faktiskt skulle jag tro att hon fortfarande har på sig sitt, det var bara jag som hade brutit trenden och tagit av mig mitt. Jag la det på golvet bredvid mig och stoppade ner ena handen i kartongen igen. Det var en tavla med ett kort på mig, Clara, Mattias, Markus och Martin. Vi satt i min mormors soffa, bara något år tidigare, bredvid mig satt Martin, och på andra sidan satt Mattias. Jag hade Markus i knät och Clara stod bakom soffan och lutade sig över ryggstödet precis bakom mig. Clara gjorde tummen upp och ett fult överdrivet leende, Mattias hade sin arm om mina axlar och lutade sig nära mig och log sådär otåligt mot kameran, Martin hade också sin arm om mina axlar, i den andra höll han en flaska cola, han log helt normal, han var den enda som såg normal ut faktiskt. Markus satt i mitt knä, hans huvud var vänt lite åt sidan och hans ögon kollade upp mot mig. Hans ansikte var prytt med det största leendet jag sett och hans tunga var upptryckt i en glugg mellan två tänder där han bara dagen innan hade haft en tand, men den hade han tappat samma morgon som kortet togs och han var överlycklig. Jag log brett, ett väldigt genuint leende, det syntes i mina ögon på något sätt. Bara genom att kolla på kortet visste man att jag var lycklig från huvudet ända ner till tårna. 
Jag log och kollade ner på kortet ett tag, och la sen ner det på golvet bredvid mig. 
 
En bra stund senare hade jag fått en väldigt lång vandring ner för memory lane och några tårar hade fallit, men nu fanns det bara två saker kvar. Det var en cd-skiva och en bok. En dagbok för att vara exakt. Jag tog upp den och drog min hand över den. Den var rosa med lila svepningsdrag över, den var prydd med glitter och paljetter, och en bit upp var det en enhörning. Jag log och tänkte tillbaka på när jag var liten. Jag hade så många minnen med denna boken. Allt från födelsedagskalas, till mitt sovrum, på bilresor och även några från skolans toaletter. 
Jag tog upp skivan och läste på omslaget. 
Friends forever stod det på den. Jag log, jag hade fått den av Sarah tre år tidigare kanske. På skivan fanns allt från låtar från 90 talet till låtar från 2009. Jag kom ihåg när jag hade fått den av henne, hon skrattade och sa att jag var tvungen att tänka på henne varje gång jag satte på den. 
Jag reste mig upp och gick fram till min tv, och satte i kontakten till en skivspelare jag hade. Jag hade tänkt på den nästan varenda dag sen vi flyttade, och undrade varför jag hade den framme i mitt rum, eller varför jag ens hade kvar den, men nu var jag faktiskt glad över det. Jag tryckte på play och började skratta så fort första låten kom på. Det var Bästa Vänner med Poppis. Gud, vad vi lyssnade på den när vi var små. Låter efter var En Hemlighet med E.M.M.A. Jag skrattade igenom hela skivan som mer än de redan nämnda låtarna bestod av Rosa helikopter med Peaches, Happy Girl med Bubbles, Rock the world med Bubbles och Best friends forever med KSM. Jag kommer ihåg hur vi brukade dansa runt i hennes rum till bubbles, och rosa heliktopter var nog favoriten. Vi hade alltid högsta volymen och hennes storebror brukade alltid komma in och vara skitsur för att hennes stereo hade mycket bättre ljud så oavsett om han höjde sin musik till högsta hörde han den knappt över våran. Han var åtta år äldre än henne så det brukade bli en del bråk om musik. Hennes väggar var fyllda med bilder på kändisar, speciellt killar som vi tyckte var så snygga. Vi brukade ligga på hennes säng och prata om hur Danny Saucedo var mycket snyggare än Darin, men Måns Zelmerlöw var snyggare än båda. 
Jag skrattade åt minnet och stängde av stereon igen. 
 
"I seriously don't know what it is I'm forgetting" suckade jag och rotade igenom alla mina byrålådor. 
"Well, then you probably haven't forgotten anything" sa Ryan från där han låg på min säng. Jag stannade upp och gav honom ett bitchface innan jag sen återgick till mitt letande. 
"I know I have, and I'm gonna remember it tomorrow on the flight" suckade jag och slog igen en låda. 
"Relax babe" sa Ryan och halvsatte sig upp. "Come here" 
Jag log lite halvt mot honom och gick till min säng där jag satte mig på sängen. Han la sina armar om mig och drog in mig i sin famn. 
"I'm sorry, everything's just stressing me out" suckade jag och lutade min panna mot Ryans. "I know I shouldn't take it out on you, I'm sorry" 
"Don't worry about it, okay?" sa han och kysste mig mjukt. "What do you say about going to my place, order some takeaway or something and just watch some movies for the whole night?" 
Vi särade på våra läppar och jag tryckte mitt ansikte mot Ryans nacke medan ett leende spred sig över mina läppar. 
"You're everything I could ever wish for" skrattade jag och tryckte mina läppar mot hans igen. 
 
"Vi åker nu" sa jag högt när jag drog på mig min jacka. 
"Okej, var försiktiga så ses vi imorgon" svarade mamma ifrån köket. Jag och Ryan hoppade in i hans bil och köpte kinamat på väg hem till honom. Vi stannade också och köpte lite godis och läsk. 
"What do you wanna watch?" frågade han när vi satte oss i hans soffa. På bordet framför oss stod det två flaskor med läsk, en skål med chips, en skål med popcorn, en skål med lite godis och våran kinamat. Jag skrattade lite när jag tänkte på hur mycket kraft det skulle ta för oss att äta upp allt. 
"I don't know, you can chose" sa jag bara och Ryan log mot mig. 
Allting kändes sådär perfekt. Helt oslagbart. Ingenting skulle kunna jämföra med Johan. Johan var min första allt, men jag älskade Ryan så mycket mer och det kändes så mycket bättre för jag visste att jag inte skulle behöva lämna honom. Jag tror det var det som gjorde alltihop så mycket bättre, för jag var medveten om att vi kunde spendera hur lång tid med varandra som vi bara ville. Det skulle vara så himla jobbigt när Johan fick reda på mig och Ryan, det hade ju inte gått så lång tid sen han öppnade sitt hjärta och berätta hur han fortfarande älskade mig. Jag kan inte ljuga, jag älskade honom och det skulle jag alltid göra, men jag var tvungen att lämna det bakom mig för det skulle aldrig funka. Sen hade det faktiskt gått ganska snabbt från Johan till Ryan, och jag vet inte riktigt hur. Ryan var bara rätt. Sådär helt rätt. Iallafall nu, och förhoppningsvis för ett tag. 
"What are you thinking about?" frågade Ryan och jag kollade på honom. Jag började skratta med en gång, då han hade hela munnen full med mat och höll på att stoppa in en till gaffel i munnen fast att han inte hade ätit upp det han redan hade i den. 
"What are you doing?" skrattade jag och han kollade förvånat på mig. 
"What?" frågade han och jag bara skakade roat på huvudet. 
 
 "I'm gonna miss you when you leave" sa Ryan och log mot mig. 
"I'm just gone for a week or two" skrattade jag och Ryan gjorde en ledsen min med munnen. 
"And that's two weeks without you" 
Jag skrattade och pressade mina läppar mot hans. Han log och kysste mig tillbaka. 
"I'm gonna miss you too" viskade jag sen och log mot honom. Han kollade mig länge i ögonen innan han sänkte sitt huvud mot mig igen. Hans läppar snuddade mjukt mina, inte som en riktig kyss, mer som att bara låta de nudda varandra. Han tog tag i mina axlar och tryckte ner mig lite lätt i soffan. Jag följde lätt med och han la sig lätt över mig. Hans läppar rörde sig mjukt mot mina. Allting gick rytmiskt, som när man övar in en dans. Hans händer rörde sig ner över min hals, ner mot mina axlar och åkte sen tillbaka upp till mina kinder. Han lyfte sitt huvud lite, kollade i mina ögon en stund, innan han sen satte sig lite. Han drog av sig tröjan och tog sen tag i nederkanten av min. Jag lyfte på armarna så han kunde dra av den. Han gjorde det sakta, lät sina fingrar dra över min hud och fick mig att rysa. Några minuter senare låg våra kläder på golvet. Ryan kysste mig mjukt på läpparna innan han lät sin mun gå lägre. Han kysste mig mjukt på nacken och jag rös till. Jag skulle verkligen sakna honom, även fast det bara var för några dagar. 
 
Jag vaknade nästa morgon, fortfarande på soffan. Jag kollade bredvid mig på Ryan som fortfarande sov, och log lite för mig själv. Vi hade sex på kvällen innan vi somnade. Det var inte våran första gång, men av någon anledning kändes varje gång lika speciell. 
Jag reste mig försiktigt för att inte väcka honom och gick till badrummet. Det var underbart att Ryan hade egen lägenhet. Jag kollade mig i spegeln lite och skrattade åt att jag bara hade trosor på mig. När jag var klar i badrummet smög jag mig in i Ryans sovrum och tog ett par av hans mjukisbyxor och en av hans tröjor. 
Klockan var sju och flygplanet gick vid tolv, vilket betydde att jag behövde vara på flygplatsen vid tio för att kunna checka in bagage och slippa stressa. 
 
"Are you making breakfast?" frågade Ryan och jag vände mig om. Han stod i dörröppningen till köket, iklädd bara mjukisbyxor. 
"It seems like it" skrattade jag och Ryan log mot mig. Han gick fram till mig och ställde sig bakom mig. Han la sina armar runt min midja och kysste mig på halsen. Jag kollade på pannkakorna och baconen jag stekte och log lite. 
"I love it when you wear my clothes" viskade han i mitt öra och jag skrattade lite. 
"And I love to wear them" 
Jag vände mig om så att vi stod mot varandra, och ställde mig sen på tå för att nå upp till hans läppar med mina. 
 
"Do you have everything?" frågade Ryan när vi stod vid hans ytterdörr och jag nickade. 
"I think so" 
"Good" svarade han och vi gick till hans bil. 
Han började köra ner för gatan och jag kunde se i min ögonvrå hur han kollade lite på mig. 
Han tog min hand och höll mjukt i den. 
Jag kunde se hur han kollade på mig ibland och log lite fånigt. 
"What?" frågade jag och det fåniga leendet på hans läppar växte större. 
"Nothing" sa han bara med ett litet skratt och kollade snabbt på mig innan han kollade på vägen igen. 
Han skrattade lite och jag skrattade med honom, utan att veta vad vi skrattade åt. 
"What?" frågade jag igen och han kollade på mig. 
"I just.." började han. "I can't describe the feeling I get everytime I look at you" fortsatte han, och var tyst i några sekunder. "You make my whole body tingle, you just make me want to laugh at everything" 
Jag log mot honom och kände hur fjärilarna tog ett litet extra varv i min mage. 
"You're the one" sa jag med ett skratt. "You're just the one" 
 
"I'm gonna miss you" sa Ryan och drog sin hand över min kind. 
"I'm gonna miss you too, but I'm only gone for fourteen days" 
"I know" sa Ryan och kramade om mig. "I know"
 
När jag gick av planet kunde jag känna att jag var i Sverige. Luften kändes annorlunda på något sätt, som att allting var helt annorlunda, allt det där man inte kunde se. Eller så var det bara jag som inbillade mig. 
Jag gick någonstans i mitten av alla människor som suttit på planet. Det kändes så underbart att höra så många människor prata svenska. När jag klev ut ur folksamlingen som hade skingrat sig vid rullbandet för att ta sina väskor såg jag Sarah med en gång. Jag sprang fram till henne och hon hade sina armar öppna för att fånga mig. 
Vi både gav ifrån oss ljud som beskrev hur mycket vi hade saknat varandra. 
Vi snurrade några varv när vi höll om varandra. Det tog säkert fem eller tio minuter innan vi släppte varandra. 
"Hej" sa jag bara, visste inte riktigt vad jag skulle säga. 
"Hej" svarade Sarah och vi båda skrattade. Jag kunde känna hur tårar brände bakom mina ögonlock och hela min kropp blev varm. Jag kunde inte förstå att detta skulle bli våran vardag. Prata på telefon när vi kunde, smsa ibland, och kanske träffa varandra ibland, och när vi gjorde det skulle det vara såhär varje gång. 
"Jag har saknat dig så mycket" sa jag och slängde mig i hennes famn igen. 
"Jag har saknat dig med, jätte mycket" svarade hon och vi skrattade igen. 
"Du har klippt dig!" utbrast jag när vi släppt varandra en andra gång. 
"Ja" svarade hon glatt och drog sin hand genom sitt hår. 
"Och färgat det!" utbrast jag också och hon skrattade med en lätt nick. 
"Ja" 
"Och piercat näsan, vad händer?" skrattade jag och hon hängde på. 
"Jag kände för en förändring" 
Hennes hår som en gång hade varit en ljusbrun färg var nu en väldigt ljus rosa, och istället för att hänga ner långt över ryggen som det hade gjort sist vi sågs slutade det någon centimeter nedanför axlarna. I ena näsvingen satt det en tunn silvrig ring. Jag granskade henne en stund, och tyckte sen att den nya stilen passade henne väldigt bra. 
 
"Berätta om din nya boyfriend" skrattade Sarah när vi hade kommit hem till henne och slängt oss på hennes säng. 
Jag var först lite förvånad, sen insåg jag att jag inte hade berättat så mycket om honom. Jag och Ryan hade bestämt oss för att inte lägga ut något på våra sociala medier på ett tag, mest för att vi inte brydde oss så mycket, och för att jag visste att Johan inte hade kommit över mig riktigt. Självklart skulle jag kunna leva mitt liv och kunna gå vidare, men det var ändå inte jätte längesen vi hade gjort slut, och jag ville inte göra det jobbigare för honom. 
"Åh, Ryan" skrattade jag. "Han är typ världens bästa" skrattade jag och Sarah nickade intresserat. "Det var ganska pinsamt i början för alla i hela skolan tyckte tydligen att vi var de sötaste de någonsin sett" 
Sarah skrattade och nickade igen. 
"Men hur är han? är han snäll?" 
"Ja, klart han är. Han är så himla mysig" började jag. "Jag skulle strunta i alla fester i världen för honom" fortsatte jag och Sarah skrattade förtjust. Jag och Sarah var den typen som gillade att festa väldigt mycket. Det var ju inte så bra, men vi hade i alla fall kul och träffade många människor. 
"Han har till och med en egen lägenhet" skrattade jag och Sarah la sina händer på sina kinder. 
"Åh han är ju typ drömmen" 
Jag nickade och vi skrattade en stund. 
"Har du en bild?" frågade hon och jag nickade. 
"Såklart" 
Jag tog fram min mobil och bläddrade i mina bilder för att hitta några. Jag visade en på mig och Ryan när han kysste mig på kinden. 
"Aw, så gulliga" sa hon och bläddrade bort från bilden till en på bara Ryan. 
"Han är ju skitsnygg" skrattade Sarah och kollade på bilden en stund innan hennes ögon vidgades och hon kollade närmare på bilden. 
"Nemen, Sofie" utbrast hon och vände bilden på Ryan till mig. 
"Vad?" frågade jag oförstående och hon höjde sina ögonbryn. 
"Ser du inte vem det är?" 
Jag kollade frågande på henne och tog min mobil för att kolla närmare på bilden. 
"Vad menar du?" frågade jag förvirrat. 
"Det är Ryan Butler!" utbrast hon sen och jag gav ifrån mig ett ofrivilligt skratt. 
"Jo, jag vet det" 
"Sofie, är du helt efter eller? Det är Justin Biebers kompis!" 
Jag skrattade högt och Sarah kollade på mig som att hon tänkte strypa mig. 
"Det är det inte" skrattade jag och kollade på bilden på Ryan. "Eller hur?" sa jag sen frågandes och kollade på Sarah. "Det kan det inte vara, visst?" 
Vi kollade på varandra en stund, och sökte sen upp på internet, och helt riktigt var det så. 
"Det här förklarar ju en hel del" sa jag sen och kollade förvånat på Sarah. "Det var därför han inte sa emot när jag inte ville lägga ut något på internet, och det är därför han och Chaz har varit så konstiga ibland och viskat om saker jag inte fått höra" 
 
"Tror du du kommer träffa Justin någon gång?" frågade Sarah och jag skrattade. 
"Kanske" 
"Antagligen" sa hon sen och jag ryckte lite på axlarna. 
"Det känns ju inte som verklighet, det känns som att det inte borde vara en så stor grej" började jag. "Men av någon anledning känner jag mig helt förvånad, liksom det är ändå Justin Bieber vi pratar om" fortsatte jag och Sarah nickade. 
Jag kollade ner på godisskålen som stod i mitt knä och jag skakade roat på huvudet. 
"Livet fortsätter förvåna"
Justin Bieber, novell,

Kommentera

Publiceras ej