lovingdream.blogg.se

 

"Hej" sa jag högt när jag öppnade dörren till huset. Jag visste att ingen skulle vara hemma, men ville nog bara vara säker. Jag drog snabbt av mig mina skor och sprang upp för trappan till mitt rum. 

Jag vet inte riktigt varför men jag bytte kläder. Jag kände för att ha på mig lite slappare kläder än en kjol och ett snyggt linne, men ville inte vara för slapp heller. Jag drog på mig ett par vanliga jeans, och rotade sen runt i min garderob för att hitta en bra tröja. Där bland alla låg Johans tröja. Den där vita t-shirten som jag alltid tog från honom, och som jag skulle kunna lukta på i flera timmar. Den där tröjan som utan vetskap hamnat bland mina saker i flytten och hängt med ända till Kanada. Doften av Johan satt fortfarande kvar, jag visste inte om den någonsin skulle försvinna. Eller så var det bara i mitt huvud doften satt, och tröjan luktade bara tvättmedel och stängd garderob. Men jag hade fortfarande Johans doft i min näsa så fort jag tog i tröjan. 

Jag satte mig ner på min säng och la mina händer i knät med tröjan inlindad i mina fingrar. Jag kollade på den och drog sakta min tumme över det mjuka materialet, sen lyfte jag händerna och begravde mitt ansikte i den. Jag drog in doften av Johan, som möjligtvis kunde sitta i mitt huvud, och stängde ögonen i en kort sekund. 

Johan Lund, skulle jag någonsin komma över dig? 

 

Jag vet inte varför, men jag hade tagit på mig Johans tröja. Den var väldigt stor och jag kollade mig själv länge i spegeln när jag tagit på den. Jag såg så liten ut i den, och i mitt huvud fantiserade jag att Johan stod bakom mig och log, sådär som han alltid gjorde när han kollade på mig. Jag såg så liten ut jämfört med honom. 

Jag hade tänkt tillbaka på alla minnen, och alla känslor. Sen hade jag blivit trött på mig själv för att jag aldrig kunde få mig själv att glömma honom. 

Jag suckade åt mig själv när jag satte mig ner på bänken vid busshållplatsen och drog min skinnjacka tätare om mig. 'Hej, jag heter Sofie och jag har på mig mitt ex tröja för jag kan inte komma över honom medan han sitter i ett annat land och har glömt mig för längesen' 

Gud, jag var så töntig. 

Jag hoppade tyst på bussen och satte mig längst bak. Jag var så trött på att alltid dra ner mitt egna humör, och gjorde en deal med mig själv att jag skulle glömma allt, iallafall för ikväll, och ha det bra tillsammans med mina vänner. 

Jag insåg att jag inte hade pratat med Sarah på ett tag, vilket jag ångrade att jag kommit på just då för det skulle ju vara en bra kväll. Men det var så svårt att må bra när ångesten sköljde över mig som en hink med vatten. 

Vi hade inte pratat på ett tag, och hur skulle allting bli mellan oss? 

Jag var så rädd att det skulle fortsätta så, och att vi tillslut skulle glida isär. Vi hade lovat varandra att stå bredvid varandra i vått och torrt, men det var så jäkla svårt när man bodde i olika länder. 

"What's up?" 

Jag hoppade till av rösten som nyss avbrutit mina tankar och lyfte blicken mot personen som satt sig bredvid mig. Det var såklart Jacob. Jag var lättad, Jacob fick mig alltid på bra humör. 

"The roof, I guess" sa jag lite fundersamt och kollade upp mot taket i bussen. Jacob gjorde detsamma och skrattade sen när han flera sekunder senare hade fattat skämtet. 

"You're so lame" sa han och slog mig skämtsamt på armen. 

"I'm not" skämtade jag tillbaka och Jacob fnös med ett leende. 
"You so are" 

Jag log mot honom. Jag visste att han skulle få mig på bra humör, det fick han alltid. 

 

"I'm starving, man" sa Jacob det första han gjorde när vi kom hem till Ryan.

"We're ordering pizza now, chill" skrattade Ryan och vi gick till vardagsrummet. 

"Where are the others?" frågade Jacob och slängde sig på Ryans ena soffa. 

"They're on their way" svarad Ryan. 

Jag lyfte upp Jacobs ben och satte mig ner i soffan. 
"I'm laying here" skämtade han och la ner sina ben på mitt knä. 

"Oh, you are? couldn't see you" skrattade jag och Jacob sparkade mig lätt, lite skämtsamt. 

"What do you guys want?" frågade Ryan med telefonen mot örat och jag kollade snabbt på Jacob. 

"Pepperoni" svarade Jacob lätt och Ryan vände sin blick mot mig. 

Hur i helvete skulle jag veta vad som fanns här? och hur smakade pepperoni ens? 

"Eh.." sa jag sakta och ryckte i ögonbrynen. 

"Hurry up" sa Ryan och jag fick lite panik. 

"What is there?" frågade jag snabbt och Jacob skrattade. 

"There's everything" svarade han vilket inte gjorde något lättare. 

"I don't know, just take something" sa jag till Ryan och han ryckte på axlarna och började sen prata in i telefonen. 

 

En stund senare satt vi i Ryans soffa och kollade på film. Jag visste precis vilken det var, alla repliker och alla karaktärer. Dear John. 

Killarna hatade mig och Emma, men det kunde inte hjälpas. Vi hade bestämt att vi skulle få välja varsin film, för att vi alla skulle gilla kvällen. Jag och Emma hade nästan hoppat av glädje när vi insett att båda älskade Dear John. 

De protesterade men jag och Emma hade sagt till dem med glimten i ögat att vi visste att de alla egentligen var hemligt förälskade i Channing Tatum. Jag tuggade snabbt och lätt på den förvånansvärt goda pepperoni pizzan och var helt inne i filmen. Hade jag varit hemma och kollat på den ensam hade jag suttit och mumlat alla repliker för mig själv. Men jag var inte ensam, och jag tänkte inte mumla alla repliker. Jag var såklart tvungen att anstränga mig otroligt mycket för att de inte skulle slippa ur munnen varje gång jag tog ett bett av min pizza. 

 

Jag drog mig upp ur sängen. Stod en stund och kollade mig i spegeln innan jag gick ner för att äta frukost. Allting var som vanligt. Mattias och pappa var på jobbet, mamma hetsade runt i köket och försökte att få ut och in allt som hon behövde innan hon skulle köra Markus till skolan och sig själv till jobbet, och Clara satt helt inne i mobilen och slevade in skedar med flingor i munnen. 

Jag hällde flingor i tallriken som mamma hade tagit fram till mig, hon visste alltid vad jag ville ha till frukost. Jag drog fram mobilen ur fickan på mina mjukisbyxor och kollade på meddelandet jag fått bara någon minut tidigare. 

 

 

Det var Ryan. Jag skrattade lite och funderade innan jag svarade. 

 

 

Jag fnissade lite till och tog en stor sked av mina flingor. 

 

"Han är utanför" sa jag högt och drog på mig mina vanliga converse. Jag hängde väskan på axeln och gick ut till bilen innan Clara ens hunnit ner för trappan. 

Det hade blivit en vardaglig grej att åka med Ryan till skolan. Det skulle bli tråkigt när han slutade i sommar, men man får väl ta vara på det så länge man kan. 

"Hi, she's on her way" sa jag när jag öppnade dörren till Ryans bil och slängde honom ett leende innan jag satte mig ner. Han nickade lite, och började sen köra när Clara hoppat in. 

 

"How was the pepperoni pizza?" frågade Chas och skrattade mot mig när jag satte mig ner vid samma bord i matsalen som vi alltid satt vid. 

"Surprisingly good" skrattade jag tillbaka och öppnade drickan jag hade på min bricka. 

Chas kunde inte komma i fredags, men eftersom att vi var en tight grupp, och dem ännu mer eftersom att de gått tillsammans i flera år, så hade han självklart fått reda på allt som hänt. Allt från att jag aldrig hade smakat på pepperoni pizza till att jag började gråta till Dear John. Men vem kan döma mig? den är bara så sorglig! 

Jag skrattade lite åt mina egna tankar och tog sen fram mobilen som pep till i min ficka. 

 

 

Från Sarah såklart. Mitt leende försvann och jag skrev direkt tillbaka. 

 

 

Jag höjde lite på ögonbrynen, Sarah brukade aldrig smsa mig, speciellt inte mitt på dagen, då klockan antagligen var fem eller sex på morgonen hos henne nu. 

 

 

Hon svarade snabbt, eller direkt faktiskt. Eller så direkt det gick när man smsar från två länder. 

 

 

 

Jag svarade inte, visste att det inte behövdes för hon visste att hon alltid kunde ringa. 

"What's up?" frågade Jacob och jag skakade på huvudet lite. 

"Nothing" 

Jag gav honom ett leende och han ryckte lite på axlarna. 

 

"Hej" sa jag högt när jag öppnade dörren till huset, som jag alltid gjorde när jag kom hem. Som jag visste var det ingen hemma, och jag låste dörren efter Ryan kommit in.

Vi gick till mitt rum, insåg att det inte fanns något att göra och gick istället ner till vardagsrummet för att kolla på tv. 

Vi pratade lite om allt möjligt, och hade ganska konstiga och löjliga konversationer, men det var inte alls pinsamt. 

En stund senare kom Clara hem, och gick direkt upp till sitt rum. 

"How is your family?" frågade Ryan sen och jag ryckte lite på axlarna med ett skratt. 

"Like any other family, I guess" 

Han nickade och skrattade han med. Precis som jag öppnade munnen för att prata började min mobil ringa. Det var mamma. 

"Hallå?" sa jag, lite besvärat eftersom jag nu glömt av vad det ens var jag skulle säga till Ryan. 

"Hej gumman, vad bra att du svarade, har du slutat?" frågade hon stressat och jag höjde på ögonbrynen. 

"Ja, vadå?" 

Jag svalde hårt för att inte stöna besvärat i telefonen. Jag visste att mamma verkligen försökte så gott hon kunde, men hur skulle jag kunna hämta honom?

"Hur då?" frågade jag och mamma suckade förtvivlat, och tystnade en stund innan hon svarade. 

Det var tyst en liten stund innan jag sen suckade lätt. 

"Mamma, jag fixar det, oroa dig inte" 

"Inga problem, puss" 

Jag la på och suckade, för att sen kolla på Ryan som också kollade på mig. 

"Would you mind doing me a little little favor?" frågade jag och log lite töntigt innan jag fortsatte. "My mom is stuck at work and someone need to pick my brother up from school" 

Ryan gav mig ett leende och slängde fötterna från soffan ner på golvet. 

"Sure" 

"You're the best" sa jag och gav honom en hastig kram innan vi gick. 

 

Mitt i natten vaknade jag av att min mobil ringde, som jag hade förväntat mig. 

"Hallå" svarade jag lite halvt död, utan att ens behöva kolla numret. 

"Hej" sa Sarah lite segt och suckade innan hon blev tyst. Jag väntade en stund, ville inte pressa henne att prata. Jag kunde höra hur hon öppnade och stängde munnen, som att hon var osäker på vad hon faktiskt skulle säga. 

"Hur är det med dig?" frågade jag efter flera minuters tystnad och jag kunde höra en dämpad suck från andra sidan luren. 

"Inte så bra faktiskt" hon suckade igen innan hon fortsatte. "Självklart handlar det om Anton" 
"Vad är det med honom då?" frågade jag sakta och väntade spänt på svaret. Jag blev faktiskt ledsen själv varje gång hon hade problem med Anton. De var så jävla fina tillsammans och jag visste att Sarah behövde någon som Anton. 

"Vi har bråkat, eller han har bråkat med mig. Eller egentligen har han bråkat med Johan" hon viskade nästan när hon sa Johans namn, som att hon inte ville nämna det för mig på grund av allt som hänt. Ja, hela mitt hjärta gick i bitar så fort jag tänkte på honom, men jag hade börjat inse att han var i det förflutna och skulle inte finnas i min framtid. 

"Jag vet faktiskt egentligen inte helt vad de bråkade om, men Anton skyllde alltihop på mig för att de hade inte bråkat om inte du och jag hade varit vänner" hon suckade igen och orden liksom snurrade runt i min hjärna, kunde inte riktigt stanna och bearbetas. Jag försökte processa dem, förstå vad hon precis sagt. 

"Va?" var det enda jag fick fram efter en stund. Ett chockat ord var allt hon fick av mig. 

"Tydligen hade Johan sagt till Anton att han tänkte på dig varje gång han såg mig. Jag vet inte riktigt men jag antar att han inte vill tänka på dig av samma anledning som du inte vill tänka på honom" hon blev tyst en gång till. "Han hade iallafall sagt det till Anton och sen hade Anton skyllt på mig, för om du och jag inte hade varit så bra vänner så hade han och Johan inte bråkat" 

Slutet av meningen var nästan bara en viskning, som att Sarah inte orkade prata. Jag kunde höra på henne att hon var på väg att gråta. 

"Men älskling då" sa jag i ett vagt andetag och försökte tänka ut vad jag skulle säga. Försökte tänka ut något som kunde hjälpa henne på något sätt, men det var så svårt när jag själv inte ens visste vad jag skulle tänka om det hela. Samtidigt kände jag mig skylldig. Allting mellan mig och Johan hade kommit i vägen för Sarah och Anton också. Helt ärligt kunde jag inte förstå hur Johan kunde vara så töntig. Han var ju hundra procent med på vårat uppbrott, så varför ska han gå runt och skylla på andra? All chock och skuld förvandlades plötsligt till ilska. Vad höll han på med? Bara för att han har ett jobbigt liv kunde han inte gå runt och förstöra alla andras. Jag mådde väl minst lika dåligt över det hela som han, men inte skyllde jag på Sarah varje gång jag såg bilder på dem. 

"Vad fan håller dem på med ens?" frågade jag argt i telefonen. "Kan du förklara för mig hur gamla de är egentligen för just nu låter det som att de behöver växa upp. Jag skiter i hur dåligt Johan mår, han har ingen rätt till att få andra att må dåligt, och om Anton inte värderar erat förhållande högre så borde du inte slösa en sekund till på honom, okej? jag kommer inte låta dig vara med någon som inte tar dig först i alla lägen" och hela mitt hjärta öppnades. All min frustration och ilska kom ut på en och samma gång. När jag hade pratat klart fick Sarah fram ett skratt bland alla tårar och hon snyftade lite innan hon sen tog ett djupt andetag. 

"Jag älskar dig också, och just därför ska du skriva till Anton hur du känner och om han inte bryr sig tillräckligt för att inse att han gjort fel så ska du inte slösa ens en sekund till att tänka mer på eran relation" 

"Finns alltid här, världens bästa Sarah" 

 

Jag reste mig ur sängen och skyndade mig in i duschen. Jag gick inte ner för att äta frukost som jag alltid gjorde annars. Nej, det fick vänta. Jag duschade snabbt fast att jag inte alls behövde det. Jag började inte förrän elva, för att någon lektion var inställd. Helt ärligt hade jag inte lyssnat när rektorn hade berättat anledningen för oss, men vad gjorde det för skillnad? 

Klockan var bara åtta men duschen tog inte mer än fem minuter ändå. 

Jag tog på mig underkläder och virade håret i en handduk, innan jag gick till mitt rum. Jag sminkade mig lätt med lite foundation och maskara, och drog sen på mig en stor tröja och ett par svarta leggings. 

Efter jag hade blåst mitt hår plattade jag det och gick ner för trappan för att äntligen mätta min mage. 

 

Jag log när jag stod vid spegeln i mitt rum och lockade mitt hår. All about tonight med Pixie Lott dunkade ut ur högtalarna som jag hade satt på högsta volym. Jag dansade runt lite i rummet och gick sen fram till min garderob. Jag stod en väldigt lång stund och funderade på vad jag skulle ha på mig, det måste ha varit minst tjugo minuter. Det kändes som att jag behövde ha på mig något riktigt snyggt, för killarna hade fått mig och Emma att gå med på att försöka komma in på en skitbra klubb i stan. Jag var lite nervös för liksom, vad skulle vi göra om vi åkte fast? om vakterna kom på att vi inte var tillräckligt gamla? 

Alla dessa tankar hade snurrat runt i mitt huvud enda sen Ryan och Jacob berättade om idén för mig. Men efter ett tag förvann det och förvandlades istället till ett nervöst pirr i magen, men ett bra nervöst pirr. Det kändes kul, och jag behövde verkligen tänka på annat. 

Sarah hade pratat med Anton och de hade löst allt, men tyvärr hade det inte funkat lika bra mellan dem och Johan. Sarah hade ringt mig precis efter att de hade pratat med honom, berättat om hur jävla ledsen han blev. "Sofie, han mår inte bra, okej? jag mår så jävla dåligt över vad som har hänt, men du är min bästa vän och jag kan inte ge upp det för att han ska må bra av att träffa mig? och hur skulle han tänka mindre på dig genom att vi slutade prata med varandra?" hade hon sagt. "Han kunde inte hålla uppe den tuffa väggen med lögner och han berättade hur jävla ont det gjorde av att tänka på dig. Han sa att han inte visste vad han skulle göra och att det känns som att han har en kniv i sitt hjärta varje gång han tänker på dig. Det gör så ont att se honom sådär, och det gör så jävla ont att veta att du känner likadant. Sofie, det gör fysiskt ont i mitt hjärta av att veta hur du mår efter det som hände. Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli bättre, men jag måste göra något" hade hon sen fortsatt. Jag hade suttit helt tyst, för det hon sa var helt sant. Och alla de gånger jag suttit helt ensam och undrat om Johan någon gång hade suttit, precis som mig, och varit helt sönderriven inombords för att han önskar att tiden kunde spolas tillbaka, blev besvarade för han hade känt precis likadant. Johan hade ringt mig precis efter jag och Sarah la på. Faktiskt bara någon minut senare. "Jag klarar inte av detta längre, okej? jag vet att vi sa att vi inte skulle prata eller skriva eller tänka på varandra, men det går inte Sofie. Allting, alla jävla saker runt omkring mig, får mig att tänka på dig. Det gör så jävla ont och jag vet fan inte hur det kommer gå att... helvetes jävla... fan.." hade han sagt då. Hans röst lät arg, och jag kunde höra hur han slängde runt alla sina grejer i ilska, men jag visste att han inte var arg, mer än på sig själv. Han var bara förstörd över allting som hänt. Han var helt förkrossad. "Jag älskar dig så jävla mycket. Jag vet att jag borde ha kommit över dig för längesen, men det går inte en enda jävla minut utan att jag tänker på dig. Och du sitter säkert där och tänker inte på mig alls.." det sista hade han sagt sakta och tyst, som en viskning. Och det var inte menat direkt till mig, utan mer till honom själv för att han skulle påminna sig själv om vilken tönt han var. Men han hade så jävla fel. Eller faktiskt hade han bara halvt fel, för jag hade helt ärligt börjat komma över honom, tänkte bort från honom mer och mer, och hade inte något av detta hänt hade jag varit över honom bara någon månad senare. Men sen hände ju det där och rev upp hela jävla hjärtat som jag försökt laga så länge. "Johan, fina fina Johan.." hade jag viskat tyst, med långsamma tårar rinnande ner för mina kinder. Jag ville hålla om honom, dra mina fingrar över hans kinder och torka bort dedär tårarna som jag bara sett rinna från hans ögon en enda gång. Men han var i Sverige och jag var i Kanada, flera jävla timmar borta från varandra, och det skulle inte funka, det var ju därför vi hade gjort slut. "Det kommer aldrig funka.." 

 

Jag hatade när alla äckliga flashbacks bara tog över min hjärna som att det inte fanns något annat att tänka på. Jag blev så jävla arg för jag ville bara glömma allt. Jag och Johan hade kommit fram till, ännu en gång, att det inte skulle funka, det visste vi ju faktiskt, men det betydde inte att vi behövde radera varandra från våra liv. Vi skulle alltid ha varandra, men inte på det sättet. 

Jag satte mig ner vid busshållplatsen och drog min skinnjacka tätare om mig, den kyliga sensommarvinden blåste över min hud och fick mig att rysa. Jag hade valt att ta på mig en vit fin topp och ett par svarta jeans, till det hade jag ett par klackar och en fin liten handväska. 

Jag suckade och lutade mitt huvud mot glaset i busskuren. Jag orkade verkligen inte tänka på allt längre, och jag var i så stort jävla behov av att komma in på den där klubben att jag inte visste vad jag skulle göra om vi inte gjorde det. 

 

"Okay, are you ready?" frågade Ryan och vände sig mot mig, Emma, Chas, Jacob, James, David och Cole. Vi alla nickade spänt och han nickade tillbaka, kollade en snabbis runt huskanten för att sen kolla tillbaka på oss. "Just remember what we've planned, stay focused and act a little fun, but not drunk, and try to be innocent" 

Vi alla insisterade att vi kom ihåg planen och att vi visste vad vi skulle göra.