När jag hade kollat mig i spegeln en sista gång kollade jag klockan. 
Det var bara tio minuter tills bussen skulle gå och det var en liten bit att gå. 
Jag drog snabbt på mig min jeansjacka och mina skor och ropade upp för trappan. 
"Clara, kom nu!" 
Och bara en sekund senare kom hon springandes ner för trappan. 
 
När bussen stannade framför oss var jag lite nervös. Jag visste inte riktigt varför, men det kändes så konstigt ändå, för det var massa nya människor, och vi var nya för dem med. Men sen var det ju alltid nya som började på skolan varje år så det var väl inte så konstigt. 
Just denna bussen blev tydligen aldrig riktigt full, det var inte så många som åkte buss på den linjen. 
Ungefär tio minuter senare var vi framme vid skolan och jag var den första att hoppa av bussen. 
Jag och Clara sa hej då till varandra och gick åt varsitt håll. 
När jag stod vid mitt skåp kom Jacob fram, och jag blev plötsligt väldigt nervös. Jag hade precis träffat honom dagen innan, får man verkligen vänner så snabbt? 
Jag hade varit så van vid att gå i samma skola i flera år att jag var inte van vid det där med nya vänner. 
Hur länge skulle man gå innan man bestämde sig för att skaffa vänner? var det okej att skaffa vänner redan andra dagen? 
Jag visste inte och det gjorde mig så nervös. Men samtidigt verkade inte han ha något emot mig direkt så det verkade okej. 
"Hello" sa han och lutade sig mot skåpet bredvid mitt. 
"Hi" svarade jag och han log mot mig. 
Jag ställde in alla onödiga böcker i mitt skåp och la ner böckerna till engelskan i min väska. Jag kunde ju bara burit böckerna som de var, men skolan var så otroligt stor att jag antagligen skulle fått kramp i armarna när jag kommit halvvägs. 
Jacob granskade mig lite och kollade lite in i mitt skåp innan jag stängde det, och sen började vi gå genom korridoren. Jag och Jacob hade alla lektioner tillsammans, förutom matte och klubberna efter skolan, som jag fortfarande inte hade bestämt mig om än, men jag funderade mycket. 
"So, how do you like the school?" frågade han och jag kollade runt lite. 
"It's a little strange, but I'll get used to it" svarade jag och han nickade lite. 
"So, why did you transfer to this school?" frågade han sen. 
"My dad got a job here, and then everything just went with it" 
Han nickade igen och vi fortsatte gå. 
 
"Okay class, remember to read ten pages until tomorrow" var det sista våran lärare sa innan han lät oss gå. 
Jag var väldigt tacksam över att vi inte hade matte på tisdagar, för det betydde att jag och kunde gå med Jacob hela dagen och slapp förvirra mig bland alla klassrum och korridorer. 
På väg mot våra skåp stötte vi på Jacobs kompisar. Allting var så konstigt för jag hade aldrig haft svårt för att träffa nya människor, jag var en väldigt öppen person, men plötsligt kändes det som att jag bara ville sjunka genom golvet och försvinna därifrån. Av någon anledning kändes det pinsamt, fast att det inte alls var det. 
De pratade lite, men jag lyssnade inte så mycket, förrän Jacob nämnde mitt namn. 
"This is Sofie" sa han och pekade på mig. Jag kollade upp mot de tre andra killarna som alla stirrade på mig. De log och hälsade och allt sånt där man gör när man träffar någon ny. Den ena hette David, han hade brunt hår och blåa ögon. Den andra hette James och var blond, han hade gröna ögon. Han tredje hette Cole och hade också brunt hår och blå ögon. Alla såg sådär bra ut, som de populära killarna i tv-serier alltid gör. 
Plötsligt kändes allt lite bättre. Som att all tyngd släpptes från mina axlar, och det var mycket lättare att hänga med i deras konversation. 
Vårna konversation avbröts av att någon ropade på mig. Alla kollade upp och kollade bort i korridoren där Clara stod vid sitt skåp. 
"Kom hit" ropade hon sen och jag log mot killarna. 
"I'll be right back"
Jag gick bort mot Clara som log mot mig. 
"Är det här din dröm eller är du faktiskt med den söta killen från lunchen?" skojade hon och jag skrattade. 
"Sluta" skojade jag tillbaka och hon stängde sitt skåp. 
"Vad har du för lektion nu?" frågade hon. 
"SO" svarade jag och hon nickade. "Vad har du?" 
"Jag har någon konstig läsning i biblioteket men jag har ingen aning om vart det ligger" svarade hon ärligt och jag nickade bort mot Jacob och hans kompisar. 
"Vi kan fråga dem" sa jag och hon skakade på huvudet. 
"Nej, vad pinsamt" 
"Det är inte alls pinsamt. Du var här första gången igår, inte ens jag vet vart biblioteket ligger" insisterade jag och hon nickade tveksamt. 
"Kom nu" sa jag och drog lätt i hennes arm för att hon skulle hänga med mig. 
När vi kom bort till de andra kollade de upp mot oss. 
"Is this your sister?" frågade Jacob och jag nickade glatt. "Hi, I'm Jacob" fortsatte han sen och skakade Claras hand på skoj som han gjort med mig. 
"I'm Clara" svarade hon och kollade generat ner i marken. 
"Where is the library?" frågade jag sen och kollade på Jacob. 
"Right upstairs" sa han och pekade bort mot korridoren där man kunde se silluetterna av en svängd trappa. 
"Thanks" sa både jag och Clara och hon kollade nervöst på mig. 
"Slutar du tidigt idag med?" frågade hon och jag nickade. 
"Ja, tills jag har valt någonting att göra efter skolan" svarade jag. "Gå nu så du inte kommer försent" 
"Jaja, okej" svarade hon och började gå. 
"Vi ses sen" ropade jag efter henne. 
"Det gör vi" svarade hon innan hon sen skyndade sig upp för trappan. 
När jag återgick till killarnas konversation kollade de alla konstigt på mig, viket inte var så underligt eftersom att jag nyss babblat massa som måste låtit som en tillkallelse av en demon. 
 
På lunchen satte jag och Jacob oss vid ett bord och pratade lite om oss själva. Lärde känna varandra lite bättre. 
"So, where are you from?" frågade han och log mot mig. 
"Sweden" svarade jag och han skrattade. 
"Oh, so that's what it was, I was worried that you had forgotten how you talk" skojade han och jag skrattade med honom. 
"No, no worries, it was only swedish" 
"Can't you teach me some? it would be so awesome" 
"Sure, but I'm not a great teacher" svarade jag och han skrattade. 
Han var rolig faktiskt, och vi hade samma sorts humor, vilket lättade på väldigt många jobbiga situationer. 
"Do you have any more siblings?" frågade han sen och jag nickade. 
"I have three brothers" svarade jag och han nickade lite eftertänksamt. 
"What's their names?" frågade han sen och jag började skratta.
"Do you want to get to know me or are you really just a stalker?" 
"Definitely just a stalker" skämtade han vi båda skrattade. 
"But yeah, Marcus, Mattias and Martin" 
"Oh, that's cool" 
Jag nickade och tog en gaffel av min mat. 
 
Resten av lunchen hade vi pratat om allt som kom till våra tankar, och det var skönt att ha någon att vara med faktiskt. Jag hade ärligt inte trott att det skulle gå så snabbt att glömma bort livet i Sverige, för nu helt plötsligt kändes det som att jag alltid hade bott där i Kanada. Det kändes som att jag alltid hade bott i det huset, haft det rummet, bott på den gatan, tagit samma buss och handlat i samma affärer. Därför stack det till lite extra i magen när jag såg en bild som Sarah hade lagt ut på instagram. På bilden var hon, Caroline, Anton och Johan. De alla log mot kameran lite sådär fult som man gör när man tar ett fint kort med sina vänner. 
Under hade hon skrivit "Världens bästa" 
När jag läste det stack det till lite mer. Hon hade inte svarat på mina sms eller när jag ringt henne sen sista gången vi pratade i telefon. Då hade hon sagt att hon saknade mig jätte mycket och att hon ville vara med mig. Men nu kändes det som att hon hade glömt mig. Som att alla hade glömt mig. 
Till och med Johan. Johan som log bredast av dem alla på bilden. Som såg gladast ut och som såg ut att njuta av tillvaron lite sådär extra mycket. Jag skämdes lite över att jag helt hade tappat honom från mina tankar, men nu fanns han ju där igen. Och det fick mig att undra om han kände så med. Om han också glömde bort mig ibland men fick ont i magen när han såg någonting som påminde om mig. För det var så jag kände. Ibland försvann han, men sen såg jag en bild på honom, eller hans namn, eller någon som var lik honom, eller något som han gillade och då kom allt tillbaka. Minnena, känslorna, hans doft, hans mjuka händer och hans varma kramar. Och paniken. Paniken av att huvudet blev fullt, som att det hade sprängts en bomb med allting som hörde till Johan. Paniken av att ha honom så nära i tankarna, men så långt bort i verkligheten. Paniken av att inte veta vart jag ska ta vägen, för det finns ingen där längre som jag kan prata med. Ingen Sarah. Paniken av att jag var helt ensam. 
 
Lördag, 9.30 
Jag låg kvar väldigt länge i sängen den lördagen. Den tomma känslan hade hållt i sig hela väckan, och där låg jag i sängen och var ensammare än vad jag någonsin varit. Jag tror att Jacob hade märkt av det också, för jag hade varut väldigt frånvarande, och nu trodde han säkert att jag inte ville vara med honom. 
Jag kände mig verkligen dum för att jag inte insåg det förrän nu, men jag kunde verkligen inte sluta tänka på Sverige, och på allt jag hade lämnat bakom mig när jag flyttade. Jag trodde helt ärligt inte att det skulle bli så. Jag trodde att det skulle vara svårt att prata med varandra, men att när jag kom hem igen skulle allting vara som det alltid vart, tills jag åkte igen. Men jag var inte alls säker på att det skulle vara så när jag kom tillbaka. Jag var så nervös över att åka tillbaka, fast att jag bara varit här i någon vecka och inte skulle åka till Sverige förrän flera månader efter det. Men det kändes så jobbigt, som att behöva gå till skolan när man var helt ensam utan vänner. Som den där känslan av att behöva sitta ensam i matsalen, gå runt ensam på rasterna och veta att alla kollar på en, för de vet att man är helt ensam, och de vet att det inte är någon som kommer komma fram till en och få en att känna sig glad och självsäker. De vet att man kommer gå runt så hela dagen, kolla ner i golvet, försvinna in på toaletterna när man kunde och inte komma ut förrän alla var borta, vara den sista som kom in i klassrummet och den första som lämnade skolan när dagen var slut.
Det var exakt den känslan jag hade över att åka tillbaka till Sverige. Den där känslan av ångest för att man känner sig så himla dum av att vara helt ensam. Jag visste inte ens om det skulle bli så, men klumpen full av oro och ångest satt fast i halsen och gjorde det svårt att andas. 
Där och då bestämde jag mig för att ringa Sarah. Jag skulle dö för att höra hennes röst, och avundas på hennes perfekta skratt, och berätta hur konstiga alla regler på skolan var jämfört med i Sverige. Därför blev jag extra glad när hon svarade, fast att det var mitt i natten. Det gjorde mig så glad att klumpen i halsen försvann och ångesten flöt bort med mina andetag. Det gjorde mig så glad att direkt efter hon hade lyft på luren och sagt hej började jag gråta. Jag började gråta och visste inte hur jag skulle sluta. Det kändes så himla tomt utan henne och det gjorde så ont inom mig att tänka på att hon skulle glömma bort mig. 
"Men älskling vad är det?" frågade hon. "Snälla du, prata med mig" 
"Jag vet inte hur jag ska klara detta utan dig, Sarah" fick jag fram och svalde sen hårt. "Jag behöver dig så jävla mycket" 
"Men gumman då" 
Sen blev det tyst en stund. Det enda som hördes var mina snyftningar. 
"Jag saknar dig, och allting är så tomt utan dig och det enda jag vill är att kunna höra din röst varje dag, men det kan jag inte. Och allting är så nytt, och det är så jobbigt att inte kunna dra hem till dig när jag bara vill komma bort" sa jag sen. 
"Du, jag vet att jag inte varit så bra på att höra av mig den senaste tiden, okej? Och det finns ingen ursäkt alls för det, för det enda du har gjort för mig är att finnas där, men jag har inte gjort det för dig, och jag vet att det är nu du behöver det" började hon, och det blev tyst i några sekunder innan hon fortsatte prata. "Sofie, världens bästa Sofie, vad skulle jag gjort utan dig? du är min klippa, mitt ljus i mörkret. Jag älskar dig, Sofie, du är min bästavän. Ingen kommer kunna ta den platsen, okej? Du är min bästavän, och det är dig jag berättar allt för, och jag lovar dig att om du behöver det kommer jag simma genom alla hav i världen för att komma till dig" 
När hon hade pratat klart grät jag ännu mer. Jag kände mig så dum över att ha trott att hon glömt bort mig. Jag kände mig verkligen dum, men bara tanken av att hon skulle glömma bort mig skrämde mig. Jag blev så rädd av tanken på att någon skulle byta ut min plats att jag hade glömt bort att vi var bästa vänner. 
"Sarah, jag älskar dig så jävla mycket, jag skulle göra vad som helst för dig, och det är bara så jobbigt att ha dig så långt borta, och inte veta när vi ens kommer få träffas igen" sa jag sen när mina tårar hade slutat rinna. 
"Jag älskar dig med, så jävla mycket mer än vad du förstår" 
 
 Tre veckor senare 
Allting kändes så mycket bättre efter att jag hade haft det samtalet med Sarah, jag hade pratat med henne i telefon varje dag efter det, oavsett vad som dök upp i våra liv gjorde vi tid till att prata med varandra. Det kändes så mycket bättre. Och istället för en klump av ångest i magen hade jag en klump med fjärilar. Allting var så perfekt just då, tre veckor senare, på måndagen. Jag hade bestämt med Sarah att jag skulle komma till Sverige på jullovet, eller en vecka innan lovet började, och sen stanna enda tills dagen vi började skolan, och missa en dag i skolan, men det var det värt. Jag skulle åka två veckor innan min familj kom till Sverige, och även fast det bara var sista veckan på augusti så var jag mer taggad än någonsin. Och jag hade blivit bättre vän med Jacob, och fått andra kompisar i skolan med. Det kändes helgrymt. 
"What are you thinking about?" sa Jacob och avbröt mina tankar. Jag kollade upp från mobilen som jag hade stirrat på och vände blicken mot honom där han satt bredvid mig på bänken vid busshållplatsen. 
"Nothing" svarade jag bara och skakade bort mina tankar. Jag var taggad, men det fick vänta. 
Jag reste mig upp när bussen kom och vi båda gick på den. 
 
"Hej" sa jag högt när vi kom hem till mig, men det var ingen som svarade. 
I och med att klockan nästan var fem trodde jag att mamma skulle vara hemma, eller till och med Clara som slutar klockan fyra, men det var knäpptyst. 
Jag tog av mig min jacka och ställde väskan på golvet, och gick sen in i köket. 
"Are you hungry?" frågade jag och kollade på Jacob som nickade. 
"I'm starving" sa han och skrattade. Jag nickade och öppnade kylskåpet. 
 
"So, what's the conclusion?" frågade Jacob och jag kollade upp från min historiabok för att kolla på honom. 
"Huh? I don't know, I can't focus" skrattade jag och han nickade för att sen stänga sin bok. 
"Yeah, me neither" 
Han tog upp sin mobil och skrev lite innan han sen kollade upp mot mig. 
"We could always go hang out with James" sa han och jag nickade. 
"It's not like we have anything better to do here" 
Han nickade instämmande och vi gick ner för trappan. 
"Vi går ut en stund" sa jag högt när jag drog på mig mina skor. 
"Okej, var försiktiga" svarade mamma från köket. 
Jag stängde dörren och jag och Jacob började gå ner för gatan. 
"So, is Canada any different than Sweden?" frågade han och jag skrattade lite. 
"Are you kidding me? everything is different" 
Han skrattade lite och kollade på mig i någon sekund innan han sen vände bort blicken igen. 
"So, what's it like in Sweden?" 
"Well, we don't have any dresscodes in school, we get free food and we don't have to pay to go to school" svarade jag och han höjde på ögonbrynen. 
"Yeah, that sounds very different" 
"But even though the differences, I can't decide which I like more" 
 
Johan knackade på dörren hem till James och vi väntade tyst på att någon skulle öppna. Det tog inte mer än fem sekunder innan James öppnade dörren. 
"What's up man" sa han och gjorde en sån där handskaks grabbkram som killar gör, och släppte sen in oss i hans hus. 
Vi följde med James in till ett rum där det satt två andra killar, båda hade jag sett i skolan. 
Det visade sig att de hette Kyle och Adam och var väldigt roliga båda två. Kyle hade någon blond/grå hårfärg och blåa ögon, och Adam hade brunt hår och bruna ögon. Jag vet inte varför det kändes så, men det kändes verkligen som att alla killar här såg likadana ut, alla var samma. I Sverige såg alla olika ut. Eller så var jag bara mer van av Sverige. 
"Have you heard of Tyler's party this weekend?" frågade James och drog åt sig uppmärksamheten av alla i rummet. 
"Yeah, I heard it's gonna be the party of the semester" svarade Jacob och de andra instämde. 
"If Ryan doesn't have a party" sa Kyle sen. "Everybody knows that Ryan has the best parties" 
"True" sa James. 
Jag bara satt där och lyssnade och förstod ingenting. Vilka var dessa människorna och vad var det för fester? 
Jag hade verkligen noll koll, och med mitt förvånade och förvirrade ansiktsuttryck förvånade det mig inte att Jacob skrattade när han kollade mot mig. 
"Are you coming?" frågade han sen och jag höjde på ögonbrynen. 
"Who, me?" 
"Yeah, stupid, you" skrattade han och jag höjde mer på ögonbrynen. 
"Am I even invited?" 
"If we're invited, so are you" svarade han. Det förvånade mig faktiskt inte, eftersom att Jacob var lagkaptenen för rugby laget, och de flesta av hans vänner var hans lagkamrater. När jag hade sett amerikanska filmer, även fast jag var i kanada, så hade det ju alltid varit sådär i high school med grupper och folk som är populära och mindre populära och allt det där med tonårsbekymmer, men jag hade aldrig kunnat tro att det verkligen var så i verkligheten. Men det var nästan precis mitt i prick, med football laget och snygga killar och populära som blev bjudna på alla fester och allt annat man inte orkar med. 
"Well, I don't know if I wanna go" erkände jag och Jacob skrattade. 
"Why not?"
"I don't know anyone yet, and.." 
"That's a perfect reason to go, you will meet people and it will be easier to get in the group at school" 
"I don't know.." 
"Come on, pleeease, it will be sooo fun" envisades han och log mot mig. 
"I'll think about it" var mitt svar, och Jacob nöjde sig med det. 
blogg, novell, noveller,

Kommentera

Publiceras ej