"Hej" sa Sarah när hon gick in i mitt rum och jag log mot henne genom spegeln jag stod vid.
Jag kollade inte på henne för länge, rädd för att jag skulle peta mig i ögat med mascaraborsten jag höll i handen.
Jag fixade det sista med mitt smink och gick sen till min garderob för att ta på mig kläder. Jag sneglade över mot Sarah som hade på sig en tight kort klänning och ett par svarta nylon tights.
Tillslut drog jag på mig ett par höga svarta jeans, en kort topp och en tunn kimono.
Jag nickade lite och drog min hand genom mitt blonda, lockade hår.
"Ska vi gå?" frågade jag sen och kollade mot Sarah som log och nickade.
"Ring mig när ni vill hem, inte senare än två" påminde Mattias för tredje gången och jag suckade men log lite.
"Jag vet, hejdå"
Jag tog tag i Sarahs arm och vi knackade på dörren hem till Johan, egentligen inte nödvändigt eftersom att det var fest och många människor. Men Johan öppnade faktiskt.
"Hej" sa han glatt och gav mig en enarmad kram, och gjorde sen detsamma med Sarah.
"Kul att ni kunde komma, och bara för att jag gillar er så mycket kan ni ta dricka i kylen" sa han med ett flin och blinkade med ena ögat mot mig.
"Du är ju bäst Johan" skrattade jag och gav honom en puss på kinden innan jag drog med mig Sarah till köket.
Efter en timma hade jag redan tappat bort Sarah och hittat dansgolvet. Jag dansade länge innan jag saknade någon att prata med, så jag bestämde mig för att hitta henne.
"Sarah" sa jag högt, för även om vi inte kunde se varandra kanske vi kunde höra varandra.
Över den öronbedövande musiken.
Över den öronbedövande musiken.
Över alla människor som försökte överrösta den.
Okej, kanske inte.
Jag kollade igenom hela bottenvåningen utan ett enda tecken, så fortsatte letandet på övervåningen.
Jag hade bara druckit en halv cider på hela kvällen, inte alls så sugen på att festa längre.
"Sarah" sa jag igen, lite lägre då musiken inte var lika hög däruppe, och öppnade en dörr till ett av rummen.
Helt tomt, precis som de tre andra.
När jag öppnade den femte dörren blev jag först lite röd i ansiktet av skam när jag insåg att det låg två personer i sängen och grovhånglad, men mitt ansikte gick från ett skämmigt leende till förvåning.
Där i sängen, halvnaken ovanpå en annan tjej och med tungan nedtryckt i hennes hals låg Adrian.
"Sofie" sa han förvånat och jag kollade på honom chockat, innan jag drog ihop ögonbrynen.
Jag öppnade munnen, ville säga något, men inget kom ut.
Jag bara vände mig om och började gå.
"Vänta, Sofie" hörde jag Adrian säga, men jag fortsatte gå. Jag hörde också att han inte följde efter mig, uta stannade precis utanför dörren till rummet.
När jag tillslut vände mig om för att kolla en sista gång såg jag honom precis innan han stängde dörren igen.
Så han brydde sig inte alls? Ha fortsatte fast att jag precis sett honom med en annan?
Plötsligt kände jag för att spy.
Jag gick ner för trappan och rätt in i armarna på Johan som stod med några andra killar och pratade.
Riktigt jävla full var han också, och han kom nog inte ihåg mycket nästa morgon.
"Sofie" sa han och la en arm runt min axel och höll en öl i sin andra.
Han lutade huvudet ner mot mig, som var en bra bit kortare än honom.
Han log mot mig och jag suckade och drog mig bort från honom.
"Inte nu Johan" sa jag bara och fortsatte gå. Vid dörren hittade jag också Sarah.
Hon skulle säga något, men avbröts av att jag inte längre kunde hålla inne tårarna.
"Babe" sa hon men hann inte mer innan jag öppnade dörren och gick ut, eller sprang. En halvjogg kanske man kan kalla det. Jag ville bara ut. Fick panik av den trånga luften full av människor och instängdhet med en doft av svett, för mycket parfym och alkohol.
Tårarna bara rann, fanns inget som kunde stoppa dem.
Sarah la handen på min rygg och ställde sig framför mig för att sen dra in mig i en kram.
"Vad har hänt?" började hon och jag försökte svara men hade ingen luft.
"Sofie" fortsatt hon. "Prata med mig"
"Jag vill bara åka hem" sa jag när luften kom tillbaks i mina lungor.
Sarah nickade och gick en bit bort och tog upp sin telefon för att ringa Mattias.
När jag vaknade morgonen därpå dunkade hela mitt huvud.
Inte pågrund av alkohol, utan pågrund av alla tårar. Och för att jag spenderat hela natten och halva morgonen i min säng med Sarah för att prata ut, och att klockan nu bara var åtta.
Jag suckade och vände mig om i sängen, för att sen dra täcket tätare omkring mig.
Hur det kom sig att jag var vaken vid den tiden efter att ha varit vaken till fem är oklart även för mig.
Kanske var det dunkandet i huvudet, eller kanske det dova ljudet av dammsugaren på nedervåningen, eller kanske var det besvikelsen och ilskan som rusade genom min kropp som blod.
Kanske alla tre.
Kanske.
Men just nu orkade jag inte bry mig, ville bara somna om, men kunde inte.
Jag blundade, höll andan, blinkade, försökte tänka på allt annat, men det gick ändå inte.
Jag vet inte hur, men tillslut hade klockan blivit tolv och det hördes en lätt knackning från andra sidan dörren.
Jag svarade inte, låg helt stilla, vände inte ens blicken från den vita väggen som helt plötsligt hade blivit intressant.
"Gumman, är du vaken?" hörde jag mamma säga efter att dörren sakta öppnats.
Jag svarade inte, orkade inte.
"Hur mår du?" fortsatte hon och kom in en bit.
"Jag håller redan på med middagen där nere"
"Jag är inte hungrig" fick jag ur mig och mamma stod stilla en stund, tyst, och vände sen om för att lämna mitt rum.
Hon kom tillbaks en stund senare. Ville säga hej då innan hon, Markus, Clara, Mattias och pappa skulle åka till mormor.
"Är du säker på att du inte vill följa med" sa mamma för säkert femte gången och jag suckade.
"Jag är säker" svarade jag och mamma nickade sakta och drog sen igen dörren till mitt rum.
Jag hörde deras dova mumlanden från nedervåningen innan de sen hade lämnat huset med en smäll i dörren.
Det var nästan så jag kunde höra tystnaden. Det var så tyst att man hade kunnat höra en knappnål träffa golvet.
Jag vet inte hur länge jag låg där, bara lyssnade på tystnaden, lystnade på det som inte fanns, men jag avbröts av min ringsignal från mobilen. Jag blev lite rädd ändå, ryckte till, och det tog några sekunder innan min hjärna uppfattade vad det var som lät.
Jag stirrade länge på skärmen. Lite den där beslutsångesten om man borde svara eller inte.
Tillslut svarade jag. Men sa inget. Satt helt tyst, väntade på något. En förklaring kanske.
"Ehem" var det första som hördes. Som att han ville prata, men inte visste vad han skulle säga.
"Är du sur?"
Jag ville nästan skratta, var han seriös? Vad tror han?
"Men det betydde ju inget, hon är ingen"
Vilken skitig ursäkt, lika jävla usel som han.
"Men, vi är ju ändå inte tillsammans"
Mina tårar vällde upp i ögonen igen, hur kunde han säga så?
Det var delvis sant, men det vi hade var mer än ett engångsligg. Jag svalde tillbaka tårarna och tog ett darrigt andetag.
"Så jag betyder inget?"
"Jo.."
"Jag har inte betytt nånting?"
"Sofie.."
"Var hon skön?"
"Men.. va?"
"Var hon bättre än mig?"
Orden bara flög ur mig. Jag var så arg. Så jävla arg.
"Asså, vafan menar du?"
"Var hon bättre än mig?" frågade jag igen, lite högre, och när han inte svarade fortsatte jag.
"Jag hoppas verkligen det, för nu är jag borta"
Det där kändes lite som att kasta sig över ett stup. Slänga sig ner mot avgrunden, men man dör inte, utan man bara ligger där och känner smärtan.
"Jag hoppas hon var värd det"
Meningen kom ut som ett viskande, men han hade ingen chans till att svara för jag la på.
Jag hade lust att skrika, men det gick inte, så jag tog istället en tom vattenflaska och kastade den genom rummet.
Tur att den var av plast.
Ilskan förvandlades plötsligt till sorg och tårarna bara rann. Jag tror inte att det fanns något i världen som kunde stoppa dem. Och jag tror nog faktiskt inte att jag ville det heller. Det var skönt. Bara gråta ut allt.
Inte göra något för att stoppa det utan bara låta det komma precis som det ville.
Men när en halvtimme hade passerat hade jag ingen ork kvar, jag hade flera liter tårar kvar, men ingen ork.
Så jag slutade gråta och drog istället på mig ett par mjukisbyxor och en hoodie. Efter det gick jag ner för trappan, tog på mig ett par skor och tog bussen till Sarah.
"Så du "gjorde slut" med honom?" frågade Sarah och jag nickade.
Fast hur ska man förklara det? vi var ju som Adrian sa, ändå inte tillsammans. Men jag gjorde slut med det som fanns där.
Jag skulle svara, men orkade inte öppna munnen.
Så där låg vi. Jag och Sarah, bredvid varandra på hennes säng, helt tysta, bara kollade upp i taket.
Men det var skönt, jag slapp drunkna i mina egna tankar.
Jag suckade och blundade en stund. Allting i huvudet var bara kaos.
3 månader senare
"Du kommer komma försent" sa pappa och drog i mitt täcke. Jag ville inte bry mig, men det gjorde jag. Det var inte långt kvar av skolan. Det var början på Maj och det var denna tiden som betydde mest.
Det var bara ungefär fyra vekor kvar tills dem satte våra betyg och sen var det bara någon vecka tills vi slutade.
Fyfan vad skönt det skulle bli.
Jag lät pappa dra täcket ifrån mig och klagade inte heller när han drog upp rullgardinen.
När han väl lämnade rummet satte jag mig upp och bara satt där en stund.
Jag hoppades den sista tiden skulle gå snabbt.
"Hejdå" sa jag högt och drog på mig mina converse.
"Hej då" svarade pappa från köket och jag stängde dörren efter mig när jag gick.
Vägen till bussen tog lika lång tid som vanligt, och alla grannar var som vanliga. Men varför kände jag mig då så annorlunda. Hela livet kändes annorlunda på något sätt. Efter allt kaos med Adrian kände jag mig väldigt tung, men också på något sät lätt, eller tunn. Som att jag hur lätt som helst kunde gå av på mitten. Bara sådär.
Det var lite knasigt det där. Jag trodde faktiskt inte att han skulle ha en så stor betydelse i mitt liv. Och det hade han kanske heller inte. Det kanske bara var den där känslan av att faktiskt ha blivit sviken av någon man trodde skulle ge en mer. När man trodde att man betydde mycket men man inte betydde något alls.
Jag trodde inte det skulle vara så, men det var det. Han var så.
Adrian Karlsson.
Jag hatar mig för att jag gillade dig så mycket. För att jag trodde mer. Men så är det nog, det kommer försvinna, precis som honom.
Självklart skulle han inte försvinna, jag skulle stöta på honom många gånger, men han skulle så småningom försvinna från mina tankar. Någon gång. Förhoppningsvis snart.
"Johan ska ha fest ikväll" sa Sarah när vi stod bredvid varandra vid våra skåp.
"Okej" svarade jag. "Ska du gå?"
"Kanske" svarade Sarah ärligt och stängde sitt skåp när hon tagit ut sin väska.
"Jag hoppar nog över det idag" svarade jag och Sarah kollade osäkert på mig.
"Men gå du, ha kul, jag överlever" svarade jag och skrattade.
Det var tre månader sen jag och Adrian "gjorde slut" och jag har nog kommit över honom ganska så bra.
Men det var svårt att få ut honom ur mitt huvud.
Även utan känslorna hängande efter mig fanns han fortfarande där. Han hade en gång varit en del av mitt liv.
"Men ring mig om något händer, okej?" sa jag och log mot Sarah som nickade med ett leende.
"Självklart"
"Hej" sa jag högt när jag kom hem och drog av mig mina skor.
"Hej" hörde jag mammas röst från vardagsrummet. "Kommer du in hit lite"
Jag ställde sakta ner min väska på golvet bredvid mig och gick in i vardagsrummet.
Jag stannade när jag såg mina syskon sitta bredvid varandra i ena soffan, och mina föräldrar i den andra.
"Vad är det?" frågade jag och min blick vandrade mellan mina syskon, som såg lika förvirrade ut som jag.
"Sätt dig ner" sa mamma sakta och jag satte mig bredvid Clara, längst ut på soffan.
"Jag och pappa måste prata lite med er" började hon och kikade lite på pappa som nickade.
"Det är en sak vi måste berätta" fortsatte hon. "Och jag ber er att ha ett öppet sinne, men det är så.."
Hon tog det sakta och i klumpar, som att hon inte ville berätta det.
"För att göra det snabbt och kort" tog pappa över. "Jag har fått jobb i Kanada, så vi flyttar i slutet av sommaren"
Vi alla satt tysta en stund. Flera minuter satt vi tysta. Tror ingen av oss riktigt visste vad vi skulle säga.
Jag kände mig först förvånad, ville sen skratta och tro att det var ett skämt. Men sen blev jag arg. Vi hade allt här, hela vårt liv. Skulle dem bara ta det ifrån oss? Vi alla hade byggt upp något här.
"Ni skojar?" sa jag sen. Den första som bröt tystnaden.
Mamma öppnade munnen som att hon ville nicka och få mig att må bättre.
"Ja vi skojar, det är väl klart, vi kan inte lämna livet här för att pappa fått ett bättre jobb"
Det var orden jag ville höra.
Men inget. Inga ord alls lämnade hennes mun.
"Vadå? så vi ska bara lämna allt? alla?" frågade jag och pappa kollade på mamma och vände sen blicken mot mig.
"Ja" sa han sen efter en lång suck.
"Hade ni ens tänkt att det skulle kunna vara en bra ide att bara nämna det för oss innan ni beslutade er?" fortsatte jag och drog ihop ögonbrynen.
Mamma kollade upp och tog tag i pappas hand.
"Men det är ju det bästa, pappa kommer jobba bättre tider och han kommer får lite högre lön och skolorna där är bra"
"Det bästa för er kanske? men ni har inte tänkt på att vi har hela våra liv här?" frågade jag och mamma öppnade munnen, men igen kom inget ut. Hennes ögonbryn åkte upp och ner, som att de drog i varandra, var osäkra på vart dem skulle.
Jag gav ifrån mig ett ilsket ljud innan jag sen reste mig upp från soffan. Gick raka väggen igenom hallen fram till ytterdörren, drog på mig mina skor och smällde igen dörren hårt efter mig när jag gick.
Jag förstod inte hur de andra bara kunde sitta där. Jag var så arg. Jag tänkte inte flytta, varför skulle jag gå med på det? Hur skulle dem tvinga mig?
Varför blir inget som man vill att det ska bli?
Justin Bieber,
novell,
Kommentera