lovingdream.blogg.se

Kvällen slutade med att jag, Fiona och Ashton hade sagt hej då till dem andra och sagt att vi skulle hem, men i själva verket hade vi bara gått iväg från dem.

Vi gick länge utan att säga något, tills vi kom till en tom lekplats och vi alla tre gick och satte oss på varsin gunga.

Jag vet inte varför det var en sån chock att jag inte kommit ihåg Ashton, men som jag sagt var det något med honom.

Det var något som drog mellan oss, som fick oss båda att känna oss annorlunda i världen, men som även hade gjort att vi inte kommit ihåg varandra över huvudtaget, även fast vi förändrats så lite.

"Det enda som förändrats med dig är ditt hår" skrattade Ashton och jag skrattade lite också.

"Det enda som förändrats med dig är du"

Vi alla tre skrattade och han höjde på ögonbrynen.

"Har jag ändrats så mycket?" frågade han roat och jag kollade ner lite i marken.

"Nej, helt ärligt har du inte förändrats något alls, och det är det som gör det så svårt för mig att förstå att jag inte har kommit ihåg dig" började jag och Ashton nickade. "Jag menar, du och Dave har varit bästavänner i alla år, men jag kom verkligen inte ihåg dig"

Ashton log lite, och jag log tillbaka.

Helt ärligt visste jag inte varför vi satt där, tillsammans med Ashton. Även fast vi var så bra tillsammans när vi var små, så kände vi inte varandra nu. Vi hade inte kommit ihåg varandra, så jag menar, vad skulle man säga då?

Plötsligt kändes det jätte konstigt. Varken jag eller Ashton sa något, och tystnaden som la sig i luften mellan oss kändes inget annat än konstig.

 

Nästa morgon var klockan nio när jag vaknade.

Jag satte mig upp i sängen men Fiona var inte där eller någon annan stans i rummet.

Jag reste mig upp, drog på mig ett par rosa shorts till mitt vita linne jag sovit i och gick ner för trappan till köket.

 

"Hej" sa Abigail när hon kom in i köket där jag satt och kollade ut genom fönstret.

"Hej" sa jag och log mot henne.

Vi satt en stund och pratade medans hon åt frukost.

Vi konstaterade att vi inte skulle orka göra något idag, för det var verkligen alldeles för varmt ute.

"Jag kommer snart" sa jag sen och log snett mot Abigail innan jag sen reste mig upp och gick ut från köket.

Jag hade smsat Patrick hela kvällen, frågat hur det var med honom, om han skulle flytta och hur han kände.

Helt ärligt visste jag inte vad jag skulle göra utan honom.

Visst hade han varit otrogen mot mig, och jag hade verkligen inga känslor för honom ett tag, men jag kände mer nu än vad jag hade gjort under hela förhållandet. Och det kändes dåligt när han varken svarade på sms eller samtal.

Jag gick upp till mitt och Abigails rum och stängde dörren. Jag tog upp mobilen och slog in Patricks nummer.

En signal gick fram. Två signaler, tre signaler. Efter sjätte signalen tänkte jag lägga på, men precis då svarade han.

"Hallå?" sa han trött.

"Hej" sa jag tillbaka och bet lite löst i min tummnagel.

När jag hörde en röst i bakgrunden som sa något som jag tror var 'vem är det?' gjorde det så himla ont i mitt hjärta. Ja, vi hade sagt att vi skulle träffa andra. Men det var han som hade varit otrogen mot mig, inte tvärt om, så varför var det jag som stod där och försökte få fram orden jag så gärna ville? varför var det jag som stod där med tårar i ögonen och en klump i halsen? 

"Jag.. jag tänkte.. eller jag ville.." jag försökte, men helt ärligt visste jag inte vad jag skulle säga.

Jag ville så gärna bara säga hur jag kände eller bara säga till honom att dra till helvete. Men jag fick inte ut ett ord till. Det satt fast i halsen och jag kunde inte prata. Jag bet hårdare i nageln för att inte låta tårarna rinna.

Jag tog ett darrigt andetag, försökte få det att låta normalt så han inte hörde hur nära jag var på att låta mina tårar rinna.

"Ja, okej, det får bli så då"

Jag la på och stängde ögonen hårt.

Varför i helvete var det jag som stod här ensam och grät när han låg någonstans med en tjej?

Varför var det så när det var han som hade gått bakom min rygg, bedragit mig och huggt mig i ryggen?

Jag torkade snabbt bort tårarna som hunnit rinna och svalde ner resten av gråten i halsen. Jag tog sedan ett djupt andetag och gick ner för trappan igen.

Nu satt även Chris, Claire och Dave vid bordet tillsammans med Abigail.

"Jag måste bara gå ut med soporna" sa Dave när jag kom in i köket, men precis som han var påväg att resa sig stoppade jag honom.

"Men det kan jag göra" sa jag och han kollade på mig.

"Nej, men det behöver du inte"

"Jo, men det kan jag göra"

Jag gick ut till hallen innan han hann reagera och tog med mig soporna ut.

Hos Abigails kusiner var det så att sophuset låg längst ner på gatan, så man var tvungen att gå ända bort dit för att slänga soporna.

Jag slängde soporna, och precis som jag stängt dörren till sophuset rasade allt ihop och jag kunde inte hålla inne tårarna som började forsa ner för mina kinder.

Jag gick bakom hörnet på huset och satte mig ner mot väggen.

Varför satt jag här och grät? Varför? Jag borde vara glad, jag slapp honom. Jag behövde inte honom, han hade bedragit mig, och han skulle inte ändras, det gör dem aldrig. Så varför var jag så jävla dum som satt där med tårar forsande ner för kinderna?

Men Patrick hade varit som min andra halva, hur kunde jag ta det bra? Hur skulle jag någonsin kunna ta dem orden bra när dem kom från en som hade betydit mitt liv?

Jag satt med knäna uppdragna mot min haka och huvudet på dem med armarna runt huvudet.

Vad var fel på mig?

 

När det hade gått femton minuter och Fiona inte kommit tillbaka än började jag oroa mig.

Jag tryckte ner mina fötter i ett par av Daves tofflor som var alldeles för stora.

När jag kom till sophuset hörde jag Fiona bakom, och när jag kom dit såg jag henne sitta på marken med ansiktet i sina armar och grät. Synen fick mig att börja gråta själv. Tårar formades i mina ögon och jag slängde mig ner på knä.

"Men älskling" sa jag och kramade om Fiona som drog ner knäna och slängde sig om min famn när jag öppnade den för henne.

Hon tryckte huvudet mot min axel och jag kunde känna att tröjan blev blöt.

Vi satt där länge och bara kramade om varandra och grät.

Vi sa ingenting, men helt ärligt var jag säker på att det handlade om Patrick. Hade det inte gjort det hade hon kommit till mig med en gång.

Efter en halvtimme var det som att hennes tårar var slut. Det lät som att hon grät, men det kom inte längre några tårar.

Hon lugnade ner sig och försökte andas normalt.

Jag tog tag i hennes hand och hjälpte henne upp, för att sen hålla henne i handen hela vägen tillbaka till huset.

 

"Vi hade tänkt städa på vinden eftersom att ingen av oss orkar göra något ute i denna värmen, vill ni hjälpa till?" frågade Zack när han öppnade dörren till mitt och Fionas rum.

"Jo men det kan vi göra" sa jag och log mot honom. Han nickade och stängde dörren efter sig igen.

"Tänk inte mer på det nu" sa jag och la armarna om Fiona för att sen lägga mitt huvud på hennes axel.

"Okej? Jag finns alltid här för dig, känner du att allting går fel igen, så kom bara till mig, okej?"

Fiona log lite snett och nickade, för att sen ta ärmarna på sin kofta och dra dem under ögonen för att torka bort tårarna.

"Tack" var allt hon sa. Det var som att hon inte riktigt hade luften till att säga något mer.

Vi båda reste oss upp och gick utt till dem andra som stod i hallen vid trappan upp till vinden.

Det var inte som i de flesta hus där det var en liten stege man drog ner från taket, utan detta var en riktig trappa upp till vinden. Hade man velat så hade man nog kunnat använda det som ett vanligt rum.

Helt ärligt var det nog kaos där uppe. Det var lådor och saker överallt.

Vi alla ställde oss vid trappan och bara kollade in i rummet.

Dave skrattade lite och satte armarna på höfterna.

"Jaha, vart börjar man då?" frågade han sen och kollade på oss andra.

 

Någon timme senare hade vi rensat nästan halva vinden.

"Men kolla" utbrast jag och tog upp gitarren som stod mot en av väggarna.

"Kan du spela?" frågade Claire och jag nickade.

"Vems är den?" frågade jag och kollade upp.

"Min, jag brukade spela förr, men slutade med det efter ett tag" sa Zack och jag nickade.

Jag satte upp foten på en av lådorna, satte gitarren på benet och drog sen ett ackord.

Gitarren var otroligt ostämd, så jag stämde till den lite snabbt och drog sen ett ackord som lät otroligt mycket bättre.

Jag spelade en liten melodi och Dave skrattade lite.

"Ta med den ner så kan du ha den här under sommaren" sa han och jag nickade glatt.

"Jag tycker vi tar en paus nu, här börjar bli otroligt varmt" sa Zack sen och vi alla instämde.

Jag och Fiona gick in till vårat rum och satte oss på sängen.

Jag spelade lite på gitarren och Fiona satt och stirrade in i väggen.

"You don't have to cry, I promise you that everything will be alright" sjung jag och spelade på gitarren.

Fiona log snett mot mig och skrattade lite.

"Vet du vad, vi drar till stranden, bara du och jag. Vi har lite tid tillsammans, äter glass, solar och kollar på snygga killar" sa jag och ställde undan gitarren.

Hon skrattade lite och jag ställde mig upp.

"Kom igen, vi gör denna dagen så bra den kan bli" sa jag och hon sköt fram sig till kanten på sängen.

"Jag förstår bara inte varför jag är så ledsen när det är han som borde vara det" sa hon efter en stunds tystnad. Jag kände mig verkligen ledsen för henne. Jag visste att hon gillade Patrick, alla gillade Patrick. Han var en go kille, men sen hände något.

"Men bry dig inte om honom. Jag vet att det är svårt, jag vet hur jävla gärna man bara vill skrika rätt ut, som att det faktiskt skulle hjälpa, men det gör det inte. Och du behöver bara veta att jag finns här för dig i alla lägen. Det är inte bara något jag säger, det är ett löfte som jag alltid kommer hålla. Han är bara dum i huvudet och inser inte vad det är han missar när han kastar bort dig" sa jag och kramade om Fiona igen.

Hon kramade mig tillbaka och log.

"Jag älskar dig"

"Jag älskar dig med"

Jag drog på mig ett par shorts och ett linne över min bikini och när både jag och Fiona var klara la jag ner mina grejer i min väska och tog med mig den ner för trappan. 

"Vi drar ut ett tag" sa jag högt och drog på mig skorna när jag väntade på svar. 

"Okej, ring om det är något" svarade Dave och vi gick ut från huset. 

 

En stund senare låg jag och Fiona på stranden. Vi hade hittat en bra plats lite längre bort från alla andra. Inte helt enskillt, men trillräckligt långt ifrån så att ingen skulle höra oss prata. När vi hade legat där i kanske en timme kände jag en liten knuff i min sida. Jag hade i mina hörlurar i öronen och hade på musik, så jag hörde inget. Men vände huvudet mot Fiona som satt upp på sin handduk.

"Vad är det?" frågade jag när jag drog ut ena hörluren ur örat.

Hon nickade med huvudet bortåt, och när jag kollade dit såg jag Ryan och Ashton, men inga mer.

Jag visste inte om dem hade sett oss än, så jag bara la mig ner på handduken igen.

"Ska vi ropa på dem?" frågade Fiona.

Egentligen var jag inte säker på om jag kände för det, men sen tänkte jag på Fiona och allt som hänt med Patrick, och att det kanske skulle vara roligt för henne att ha lite positiv energi.

"Visst, gör du det" sa jag och drog upp mina solglasögon på huvudet. 

Hon behövde inte ens ropa, för de kollade mot oss, antagligen för att hitta en plats att sitta på. 

De kollade en stund innan Ryan sen vinkade mot oss, Fiona vinkade tillbaka och de började gå åt vårat håll.

"Hej" sa Ryan när de kom fram.

"Jag såg inte att det var ni först" fortsatte han och jag skrattade.

"Varför sitter ni så långt ifrån alla?" frågade Ashton sen och jag satte mig upp riktigt på min handduk.

"Skönare" svarade jag bara med en axelryckning och han nickade.

"Kan vi sitta med er eller?" frågade Ryan och jag nickade.

"Slå er ner"

"Hur länge har ni varit här?" frågade han sen och jag kollade klockan.

"En timme kanske" svarade jag och han nickade.

Helt ärligt älskade jag sättet Ryan pratade på. Man kände igen hans röst med en gång.

Både Ashton och Ryan hade mörk röst och pratade lugnt på något sätt, lite dämpat, men ändå var det på helt olika sätt.

Ryan pratade diskret och hemlighetsfullt, medans Ashton pratade sexigt och charmigt.

"Ska vi dra och doppa oss eller?" frågade Ryan och reste sig upp.

"Jag är på" sa Fiona och reste sig upp hon med.

"Jag skippar nog det" sa jag och Ryan nickade.

"Jag med" svarade Ashton.

Ryan bara ryckte på axlarna och han och Fiona gick iväg ner mot havet.

"Så, hur är läget?" frågade Ashton och jag skrattade lite. Bara av att kolla på oss kunde man se att det var stelt.

Men vi var ju tvugna att börja någonstans, för helt ärligt ville jag faktiskt bli bättre vän med honom igen, lära känna honom en gång till.

"Jo men det är fint, hur är det själv då?" frågade jag och han skrattade lite.

"Jo det är rätt nice faktiskt"

Vi båda skrattade lite igen. Det var inte något konstigt skratt, som när man inte vet vad man ska säga eller göra, utan mer som när man är med någon man tycker om att vara med.

"Jag har två frågor" sa jag sen och Ashton höjde på ögonbrynen med ett skratt.

"Jaha, fråga på"

"Hur känner du Ryan?"

Han kollade bort mot havet där Ryan och Fiona var och ryckte lite på axlarna.

"Kompiskretsen du vet" sa han och jag nickade.

"Sen, jag bara undrar, men brukade inte du bo i Venice förr?"

Jag kollade mot Ashton som nickade.

"Jo, men av en konstig anledning lyckades jag och dina kusiner flytta till samma ställe igen" skrattade han och det var min tur att nicka.

"Okej, jag bara undrade" skrattade jag.

 

En stund senare när jag låg ner på handduken och solade och de andra tre satt och pratade ringde min mobil.

Innan jag hann ta upp den tog Ashton den.

Han reste sig snabbt upp.

"Oh, vem är Joel?" skrattade han och jag var snabbt uppe på benen när han sa vem det var.

"Ashton, ge mig den" sa jag och räckte fram handen.

Ashton bara flinade och jag suckade.

"Jag skojar inte, ge mig den"

"Vadå? är det din pojkvän?" frågade han retsamt och jag stirrade på honom.

"Nej, men ge mig mobilen"

Innan min mening var slut hade Ashton svarat och mina ögon blev om möjligt större än vad dem redan var.

"Ja hallå?" sa han och skrattade.

"Ashton" sa jag och sprang fram till honom, men han gick runt Ryan.

"Ashton" sa sen Ashton in i telefonen.

"Jag skämtar inte, ge tillbaka min mobil"

Jag sträckte mig efter den när jag tillslut kommit ifatt Ashton. Jag lyckades få ur den ur hans hand och satte den snabbt mot örat.

"Joel?" sa jag och väntade på svar medans jag gick iväg en bit.

"Åh, tack gud, trodde du la på" sa jag och kollade bort mot de andra som skrattade.

"Vem var det?" frågade Joel och jag suckade.

"En vän"

"En vän? redan?" frågade Joel förvånat och jag drog en hand över ansiktet.

"Men han är en vän till Dave" sa jag och nickade lite.

"Jo, jag har det bara bra, du då?"

"Jaha, vart ska dina föräldrar?"

"Jahaja"

Vi pratade en stund innan Joel sen skulle gå, vi la på och jag gick tillbaka till de andra.