lovingdream.blogg.se

Jag satte mig surt ner på handduken.

Okej, det är inte så farligt att Ashton tog mobilen, men att han svarade. Och det var Joel, Joel.

Jag visste inte riktigt vad det var för speciellt med Joel, jag hade inga mer känslor för honom än som riktigt bra vänner, som en bror liksom. Och jag vet att han kände likadant, för han var på g med en annan tjej så det var inte det som var problemet. Men det var något speciellt med honom, något som fick mig att bli jätte sur på Ashton.

Jag sa ingenting utan satt bara där med armarna korsade.

"Abi?" sa Ashton, men jag svarade inte.

Jag vet att det var barnsligt, men det var Ashton som började.

"Är du sur?" frågade han igen, och jag bara reste mig upp, tog upp min handduk och la den på andra sidan Fiona istället.

Vi låg så att Fiona låg bredvid mig på min högra sida, Ashton snett framför mig på min vänstra och Ryan precis framför mig.

"Men Abi" fortsatte han. "Abigail"

När jag fortsatte ignorera honom suckade han. Han reste sig upp och satte sig bredvid mig.

Jag reste mig upp igen och la handduken där den brukade ligga, men Ashton följde efter mig.

"Men sluta följa efter mig" sa jag surt, men ett litet leende lekte på mina läppar.

Helt ärligt var jag inte sur längre, men han skulle inte bli förlåten så lätt.

Jag lämnade handduken men gick bredvid Ryan istället, men satte mig aldrig ner för Ashton följde fortfarande efter mig.

"Men sluta" sa jag, men kunde inte hålla inne skrattet eller leendet.

"Nej, du är sur på mig. Du måste förlåta mig" sa han och han skrattade också.

Det slutade med att han började jaga mig runt alla handdukar och runt Fiona och Ryan, som var fullt upptagna med att skratta. 

"Ashton" utbrast jag och försökte få honom att sluta jaga mig. 

"Jag förlåter dig, jag förlåter dig" sa jag och stannade för att vända mig om mot honom. 

Han skrattade och tog ett steg närmare mig, för att sen dra in mig i sin famn. 

Jag skrattade och kramade honom tillbaka. 

"De skulle bli ett gulligt par" hörde jag Ryan "viska" till Fiona som nickade med ett skratt. 

"Håll käften" sa jag och skrattade när jag gick förbi honom. 

 

Jag vet inte varför, men Ryans mening fanns i mitt huvud hela dagen. Den snurrade runt och ekade i mitt huvud och fick mig att le varje gång jag tänkte på det.

Kanske skulle vi det, eller?

Men jag kunde inte tänka så redan. Visst hade vi känt varandra sen vi var små, men ändå kände vi inte varandra.

Liksom, nej, det går inte, så är det inte, slut med det.

Men även fast jag försökte putta unda det, så fortsatte meningen och tankarna att komma tillbaka.

Även när jag och Fiona låg i sängen och skulle sova fanns dem där. Långt efter att Fiona somnat låg jag vaken med tankarna virvlande i mitt huvud.

Jag visste inte riktigt vad det var, om det var att vi hade en riktig connection ihop, eller om det bara var tanken på oss tillsammans som fick fjärilar att vifta i min mage.

Jag reste mig försiktigt från sängen, och drog på mig ett par mjukisbyxor.

Jag gick sen försiktigt ut från rummet och ner för trappan.

Inne i köket tog jag ett glas vatten, och gick sen in i vardagsrummet och la mig på soffan, försökte sova bort alla tankar, men kunde av någon anledning inte somna.

När klockan var runt fyra och det började ljusna ute reste jag på mig och suckade.

Jag kunde lika gärna gå ut en stund, jag visste att jag ändå inte skulle somna på ett tag.

Jag drog på mig en av Daves tröjor, drog på mig ett par skor, tog Claires nycklar som låg på bänken och lämnade sen huset.

Jag gick runt i nästan en timme innan jag sen gick förbi ett kafé som hade öppet såhär tidigt.

Jag stod och funderade en stund innan jag sen gick in och köpte en kaffelatte.

Jag tog med mig den ut och gick runt medans jag drack upp den.

När jag kom hem var klockan runt sex eller halv sju. Jag möttes av Daves förvånade blick där han satt i köket.

"När vaknade du?" frågade han och jag höjde på ögonbrynen.

"Vem sa att jag somnade?" svarade jag och det var hans tur att höja på sina ögonbryn.

"Har du inte sovit?" frågade han och jag skakade på huvudet med ett skratt.

"Är du ledsen?" frågade han och jag skakade på huvudet.

"Nej nej" skrattade jag.

Helt tvärtom faktiskt, jag var glad, när jag tänkte på Ashton var jag bara glad.

Och det var det allt handlade om, eller hur? Ashton.

"Det var la tur" sa Dave och skrattade lite. "Men du borde verkligen sova. Jag ska ut och springa en vända bara, och när jag kommer tillbaka igen hoppas jag att du sover" sa han och jag blinkade med ena ögat.

"Det kan man aldrig veta"

Han log mot mig och rufsade mig i håret.

"Hej då"

"Var försiktig" sa jag innan han sen stängde dörren efter sig när han gått ut.

Jag gick och la mig i soffan. Först tänkte jag sätta på tv:n, men glömde av det i alla tankar.

 

Jag måste ha somnat faktiskt, för jag vaknade utav att jag hörde någon prata.

Jag kollade på klockan som stod på 11.00.

När jag öppnade ögonen och kollade runt i rummet var det ingen där, men jag hörde röster.

Jag koncentrerade mig lite, men det behövdes inte mycket för att jag skulle höra att det var Ashtons röst.

Mina ögon blev stora och jag koncentrerade mig mer för att höra vem det var han pratade med.

Fiona, det var definitivt Fiona.

Jag tror inte jag somnade förrän vid nio någon gång.

Jag suckade och drog en hand över ansiktet.

Mina beslut stod mellan att gå upp och se vad de pratade om och säga hej eller fortsätta sova, för det skulle jag verkligen kunna göra nu.

Mina tankar blev för många, och utan att jag kunde bestämma själv somnade jag sakta om igen.

 

När jag vaknade nästa gång var det av att någon skakade på min arm.

Jag öppnade sakta ögon, kollade runt i rummet för att se Fiona och Ashton, men stängde sen ögonen igen och vände mig om så att jag låg mot ryggstödet och med ryggen mot rummet.

"Abi, klockan är redan två" hörde jag Fiona säga och jag bara mumlade lite in i soffan.

"Jag tänkte också säga att vi är ensamma två nätter"

"Varför?" frågade jag lågt.

"För Dave, Claire och Chris skulle åka till Venice till deras farbror, och Dave ville inte väcka dig" svarade hon. 

Jag sa ingenting mer, utan höll på att somna. 

Jag hörde steg ut från vardagsrummet, och jag visste att det var fiona för hennes steg var lätta. 

Precis som jag höll på att försvinna in i drömmarna kände jag en tyngd bakom mig och armar som kramade om mig. 

Jag kände doften av Ashtons parfym, och jag tackade gud att soffan var så stor att två personer kunde ligga i den. 

Jag var så inne i ögonblicket att jag faktiskt vände mig om så att jag och Ashton låg mot varandra, men ingen av oss hade något emot det. Jag hörde att det knackade på dörren, men brydde mig inte om det utan lät Fiona öppna. 

Jag hörde en röst, och Fiona. De skrattade lite tyst. 

Helt ärligt hann jag inte bry mig om det så mycket, för jag somnade med ansiktet mot Ashtons hals. 

 

När jag vaknade en stund senare var det utav att Ashton reste sig.

Jag la mig på rygg igen och sträckte på mig, för att sen öppna ögonen.

I den andra soffan satt Fiona och Ryan, och Ashton satte sig ner på kanten.

Jag satte mig också upp och tryckte mig mot armstödet.

Helt ärligt tyckte jag det var lite pinsamt, jag menar, jag och Ashton, sov tillsammans, och höll om varandra, vi kände knappt varandra, även fast vi känt varandra länge.

Sen kändes det lite konstigt ockås eftersom att han var Daves bästavän.

Jag kollade klockan som stod på 15.50.

Jag reste mig sen upp och gick in i köket för att öppna kylskåpet, men när jag inte hittade något gick jag tillbaka till vardagsrummet.

"Är det bara jag som är sugen på pizza?" frågade jag och Ryan skrattade lite.

Fiona skakade på huvudet och jag nickade.

"Jag beställer pizza, vad ska ni ha?"

 

En stund senare satt vi framför tv:n och kollade på någon film och åt pizza.

När jag hade ätit lite minder är halva min pizza var jag mätt och och satte mig tillbaka mot ryggstödet på soffan och drog upp knäna mot hakan. Vi kollade klart på filmen och bestämde sen att vi skulle gå ut och få lite luft.

Jag och Fiona gick upp till vårat rum medans Ashton och Ryan väntade där nere.

Precis som vi kommit in på rummet hade Fiona inte ens hunnit stänga dörren innan jag började prata.

"Okej, jag tror jag gillar Ashton" sa jag och hon skrattade.

Jag kollade osäkert på henne.

"Nehe" sa hon ironiskt och jag suckade.

"Det är inte det jag menar, jag menar att vi känner inte varandra, varför gillar jag honom?" frågade jag och hon suckade.

"Men ta det lugnt, okej?" hon skrattade lite.

"Han gillar dig tillbaka, det ser man på långa vägar" fortsatte hon sen och jag kollade hoppfullt på henne.

"Gör man?"

Fiona bara skrattade och kramade om mig.

"Du är så jävla söt"

 

En stund senare hade jag dragit på mig ett par shorts och en tröja, fixat mitt smink och fått Fiona till att fläta mitt hår.

Jag tog med mig min mobil och vi gick ner för trappan igen.

 

"Får jag fråga dig en sak?"

Jag bet lite löst på min nagel och la mig ner på sängen med mobilen tryckt mot örat.

"Vad som helst" sa Joel och jag bet lite på mina läppar.

"Tycker du det är konstigt om man har känt en kille i en vecka och typ, är på g med honom?" sa jag sen sakta.

"Jag kanske ska tillägga att han är min kusins kind of bästa vän" suckade jag.

"Ja, det är det" sa jag ärligt och suckade. "Men alltså, jag har träffat honom typ några gånger när jag var liten, och vi var typ ganska bra kompisar då, men nu känns det så konstigt att gilla honom när jag bara känt honom på nytt i en vecka"

"Men Joel, jag vet inte vad jag ska göra, jag kommer inte ha dig här hela sommaren när jag behöver råd och vägledning"

"Ja, ett litet problem bara, Fiona är också tjej, vi tycker lika dant, men du är kille och då kan man alltid diskutera sina tankar"

Joel skrattade lite och jag suckade.
"Det är inte roligt, du fattar inte hur mycket jag saknar dig"

Det var tyst en stund innan jag sen satte mig upp.

"Men jag måste gå och käka något nu, är svinhungrig, men jag pratar med dig imorgon"

"Jadå, puss"

Jag la på och suckade.

Jag var ensam hemma, alla andra var iväg hos någon Dave kände i Hollywood.

Fiona hade också hängt med, och jag var verkligen glad för hennes skull.

Att gå fram och tillbaka i ett förhållande med Patrick som inte funkade riktigt hade verkligen dragit ner henne.

Hon hade verkligen varit jätte blyg och liksom, hade inget självförtroende. Men nu när dem inte var tillsammans över huvudtaget längre var hon så himla mycket gladare, och hon började redan få upp självsäkerheten.

Jag var också glad över att hon kunde göra saker med de andra även fast jag inte var med.

Jag gick ner för trappan, och när jag kom in i köket höll jag helt ärligt på att få en hjärtattack.

Där på en stol satt Ashton.

Jag tog ett stort steg tillbaka ut i hallen och ena handen flög upp till min mun.

Jag stod där och kollade rakt in i köket och Ashton ställde sig upp.

"Men herregud, det var inte meningen att skrämma dig så" sa han och gick fram till mig för att sen dra in mig mot sin kropp.

"Jag.. jag kunde dött" sa jag och tog ett djupt andetag. När han släppte mig slog jag honom löst på armen och han skrattade lite.

"Men det gjorde du inte"

"Nej, men det var nära"

Jag var precis på väg in i köket igen när jag vände mig om igen.

"Vänta, hur kom du in?"

"Fiona berättade för mig vart extranyckeln fanns någonstans" skrattade han och jag drog ihop ögonbrynen.

"Finns det en extranyckel?"

Jag vände mig förvånat om och ryckte på axlarna.

"Jaja"

Jag öppnade kylskåpet och vände mig om ännu en gång.

"Varför satt du här nere förresten?"

"Men du pratade i telefon, och jag ville inte störa så jag gick ner för att vänta på att du skulle prata klart"

Hans mening fick verkligen mitt hjärta att smälta. Han frågade inte vem det var jag pratade med, han hade inte ens sagt att han kommit, han hade bara gått ner och väntat på mig.

"Du är så jävla gullig" sa jag och kramade om honom.

"Jaså" sa han förvånat och skrattade, men kramade om mig med.

"Vill du ha pizza?" frågade jag sen och kollade på Ashton som skrattade och nickade.

"Gärna"