lovingdream.blogg.se

För ett tag kändes det helt ärligt som att mitt liv stannade upp. Vad var det som hände? Var det en dröm? Skulle jag vakna och dra av mig täcket och möta mammas blick där hon skrattar och säger:

Jag visste inte heller vad som hände, för helt plötsligt står jag inne på ICA, vaknar ur mina tankar av att någon går in i mig.

"Förlåt" sa en röst jag aldrig någonsin skulle kunna glömma.

Jag vände mig om och mötte blicken. Den där blicken som är varm och mjuk, tills den inser vem jag är, då blir den stel och puppilerna drar ihop sig och blir mindre. Ögonen liksom spärras upp och munnen blir till ett sträck.

Vi stirrade på varandra en stund, lika stela båda två. Tills jag vände mig om och ställde ner drickan jag höll i handen. Jag vill inte ha den längre. Jag började gå, men en hand på min arm stoppade mig.

"Sofie" sa rösten som isar genom min ryggrad och får håren att resa sig i min nacke.

Jag säger inget, bara vänder min blick mot honom igen.

Jag kollade inte länge på honom, och inte heller sa jag något. Jag bara drog min arm ifrån honom och gick därifrån.

När jag har gått en stund, kommit ganska långt ifrån affären och långt ifrån Adrian, blir jag nästan sur.

Jag ville ju ha den där drickan. Varför var han tvungen att komma där och förstöra allting?

Jag gick istället in på en liten stig som jag visste skulle leda mig till en lekplats.

Jag blev glad när jag kom dit och såg att ingen var där, ville bara vara ensam.

När jag hade suttit där en stund, insett att jag var väldigt ensam, tog jag fram mobilen. Jag ville ringa Sarah men klockan var åtta så just nu var hon hos Johan.

Jag blev arg, ledsen, förvirrad, besviken. Jag var nog allt man kunde tänka sig när det kommer till jobbiga känslor.

Tårarna rann inte bara ner för mina kinder, de forsade.

Då insåg jag, jag hade inte kommit över Adrian.

Inte på långa vägar.

Han hade verkligen betytt så mycket för mig. Han hade betytt så mycket mer än någon på en fest.

Det gjorde så himla ont att veta att den känslan inte var ömsesidig, och han tyckte inte alls samma sak om mig.

Det gjorde så himla ont för det hade gått tre månader men ändå satt jag där ensam på en gunga i skogen och grät över honom. Jag grät tills magen gjorde ont och jag hade svårt att se. Jag grät tills ögonen var helt röda och kinderna alldeles våta. Jag ville ha honom så mycket, men han bara går runt och kastar bort min kärlek, och sen säger att vi inte ens var tillsammans. Liksom är man tvungen att ha en etikett på allt för att saker ska funka?

Nej, jag var så trött på detta. Jag var verkligen det. Så jag reste mig upp och drog händerna över kinderna. 

Jag var så glad över att jag valt att ha vattenfast mascara. 

Efter en snabb blick i mobilkameran gick jag tillbaka. Ut från skogen och bort från lekplatsen. Istället tog jag en buss till Johan. Jag hade ingen aning om hur jag skulle komma hem, det gick ju som sagt inga nattbussar till honom. Men det orkade jag inte bry mig om. 

 

När jag kom till Johan orkade jag inte knacka på, jag gick bara in. Lät kaoset av musik och människor ta över.

Jag stannade upp för en stund, lät det ta över mig helt, och gick sen vidare in i köket. Johan hade inte sagt till mig att jag fick ta av hans dricka, men jag tror inte heller att han hade något emot det. Så jag tog en cider och gick sen in till vardagsrummet där den största delen av festen höll hus. Och väl där gick jag rätt i armarna på Johan.

"Sofie, Sarah sa att du inte skulle komma" sa han men lät förvånansvärt glad.

"Jag skulle inte det men jag hade ändå inget att göra" svarade jag. Vi båda pratade högt. Försökte höra varandra över musiken som dånade ut från högtalarna som oturligt nog stod precis bredvid oss.

Jag vet inte varför, men vi båda var helt tysta en stund. En väldigt lång stund. Vi bara stod där och kollade på varandra, rätt in i ögonen och hela vägen in i själen.

"Vill du dansa?" frågade han sen och bröt tystnaden mellan oss.

"Gärna" sa jag och vi gick till mitten av vardagsrumsgolvet där alla andra danssugna människor stod och gungade till musiken.

Efter flera låtar och flera cider stod jag lutad mot Johan. Kinden pressad mot hans bröst som var det jag räckte upp till, och det som avgjorde skillnaden på våran längd. Jag var inte väldigt kort, men Johan var väldigt lång, försökte jag alltid intala mig, fast alla killar ungefär var lika långa som Johan. Men den kvällen brydde jag mig inte. Det orkade jag inte. Jag bara tryckte ansiktet närmare honom, drog in doften av hans parfym. Den var god.

Johan pratade, men jag hörde inte vad han sa. Jag fokuserade inte. Lät honom prata på men tankarna vandrade iväg.

Efter en stund tystnade han. Tog ett mjukt tag om min haka och vände min blick mot honom. Han pressade sen sina läppar mot mina. Hade det varit för månader sen, även innan jag träffade Adrian, hade jag dragit mig ifrån. Puttat bort honom och skyndat mig där ifrån. Men inte denna gången. Jag hade gett upp lite. Jag ville inte tänka, så jag tryckte mina läppar närmare Johans. Försökte verkligen få bort de där förbannade tankarna. Men det gick inte riktigt, och den enda jag kunde tänka på var Adrian. Gud, vad jag önskade att det var han.

Jag vet inte riktigt vad det var som hände, men jag lät det hända. Gjorde ingenting för att få det att sluta. Jag ville nog inte det heller. Inte just då iallafall.

Jag vet faktiskt inte hur länge vi stod där, med våra läppar ihoppressade, med mina händer runt Johans nacke och hans händer runt min midja. Men när vi särade på våra ansikten kunde vi inte sluta kolla på varandra. Han lyfte sin hand och svepte den över min panna för att sen föra en slinga hår bakom mitt öra.

"Du är så fin" sa han och vi stod stilla en stund. Kollade på varandra. Han tog tag i min arm och drog med mig till soffan. Han la sig ner på sin rygg, och drog sen ner mig mjukt över honom. Våra blickar möttes för ett ögonblick innan han tryckte sin mun mot min. Jag besvarade hans kyss, kysste tillbaka med allt jag hade. Jag var glad, för jag hade äntligen fått ur Adrian ur mina tankar. Han hade bytts ut mot Johan.

Johan Sund.

Den där killen i tvåan på tekniklinjen som alla tjejer gillade.

Den där killen som alltid hade så bra fester.

Den där killen som just nu fick min värld att snurra.

Den där killen som kunde få mig att smälta bara genom lukten av sin parfym.

Den där killen som min bror inte gillade.

Den där killen.

Johan Sund.

Efter en stund bröt vi kyssen, behövde liksom andas. Men sen blev det inget mer. Vi bara låg där. Jag gled av honom och låg istället intryckt mellan honom och soffan, på hans arm, och drog in doften av den där parfymen.

Vi glömde liksom av världen och alla människor runt oss. Tryckte oss istället närmare varandra och andades ut. Lät musiken och människorna runt oss ta över helt.

 

Jag vet inte riktigt vad som hände resten av den kvällen, men när jag vaknade var jag verkligen inte hemma.

Jag låg fortfarande i Johans soffa, precis som jag hade gjort kvällen innan, på precis samma ställe. Med precis samma Johan bredvid mig. Ingenting hade ändrats, mer än att alla människor var borta. Musiken med. Det var tyst. Så otroligt underbart tyst. Jag gnuggade bort sömnen ur mina ögon, och väckte Johan i samma process.

Han mumlade något, lyfte lite på överkroppen och vände sen blicken mot mig. Han sa ingenting, först.

"Vi somnade visst" sa han sen, bröt tystnaden, och jag skrattade lite.

"Ja, det gjorde vi visst"

"Inte för att jag klagar" sa han sen och la sig ner igen. Han la båda armarna runt mig igen och drog mig närmare.

 

"Hej då" sa jag när jag stod vid Johans dörr.

"Hej då" svarade han. Jag vet inte riktigt varför, men jag stod kvar en stund. Mina skor var på och jag var redo att gå, men det gjorde jag inte. Förrän Johan lutade sig närmare och gav mig en mjuk kyss.

"Jag ringer dig" sa han och jag nickade, gav honom ett leende och gick sen därifrån.

När jag väntade på bussen kände jag mig lite skyldig, jag hade inte ringt mina föräldrar, eller ens smsat. Jag hade inte upplyst dem om någonting, och jag skulle lika gärna kunna vara kidnappad av en femtioårig gammal alkis. Men det var jag inte, men det visste ju inte mina föräldrar.

 

När jag öppnade ytterdörren hem sa jag ingenting. Försökte vara tyst fast att jag visste att dem hörde mig ändå.

När jag sedan gick förbi vardagsrummet där mamma och pappa satt kollade vi på varandra.

"Hej" sa jag bara.

"Hej" svarade mamma, och sen var det inget mer. Jag gick upp till mitt rum och stängde dörren.

Inga frågor och inga svar. Det var nog bättre så.

Men dem visste att när jag var ledsen eller arg ville jag inte vara hemma, jag brukade alltid åka till Sarah och sova där. Det visste dem. Och fast att det inte var riktigt sant denna gången behövde dem inte ställa några frågor. Jag åkte och kom tillbaka som jag gjorde varje gång, då behövde det inte heller finnas några frågor.

 

Jag stod i duschen länge. Lät det varma vattnet rinna genom mitt hår och över min hud.

Allting var så tyst. Jag var så tyst. Sa inte mycket. Tänkte inte mycket. Och jag vet inte riktigt varför. Kvällen innan hade mitt huvud näst intill exploderat utav alla tankar. Alla frågor utan svar. Men nu var det helt blankt. Ingenting.

Jag var ganska tacksam över det, det behövde inte alltid vara så mycket kaos.

Men jag blev ändå orolig. Vad hade hänt? Varför var det så himla tomt? Var det Johan?

Hade han tagit över helt eller hade han bara fått bort allting annat oviktigt? Jag visste inte riktigt. Var inte alls säker heller. Inte på någonting. Varför hade jag låtit det hända? och varför ville jag så gärna att det skulle hända igen? Kvällen innan hade jag praktiskt taget gråtit floder över Adrian, och sen var han bara helt plötsligt borta. Johan hade kommit där istället och tagit hans plats, och jag var lite rädd. Johan var den där killen jag inte skulle vara så dum och vara med. Men sen var jag det ändå. Fast det hade ju inte hänt mycket mer än mötet av våra läppar.

Men vi båda ville nog att något skulle hända. Vi ville det nog lika mycket båda två.

Vad skulle Mattias säga? Han som inte ens ville att jag skulle gå på Johans fest. Vad skulle han då tycka om det här? Jag ville så gärna bry mig, men det gjorde jag faktiskt inte. Inte alls. Johan var det enda som tog över min hjärna. Han tog över hela min kropp och jag blev svag i knäna av att tänka på våra läppar mot varandra, gungande tillsammans i takt till musiken. Den där överpeppade musiken som inte alls passade in i vårat ögonblick.

Sen hade vi lagt oss ner, dragit in varandras dofter som att vi skulle komma ihåg dem hela livet, och sen hade vi somnat.

Jag kunde inte låta bli att le. Det kändes bra. Johan kändes så mycket bättre än Adrian.

Johan var så mycket bättre än Adrian. Och det visste jag för att han hade tagit Adrians plats på ett ögonblick.

Det kändes bra.

 

Johan höll sitt löfte. Han ringde mig faktiskt.

Han ringde mig och vi bestämde att vi skulle träffas igen, redan vid fyra.

Klockan hade hunnit bli två och där stod jag i underkläder framför min spegel. Om två timmar skulle vi träffas. Utanför en av pizzeriorna i stan.

Jag hade tagit fram många outfits som nu låg utspridda på min säng. Vilken skulle jag välja?

Jag och Johan hade varit vänner ganska länge nu, och jag hade aldrig någonsin brytt mig om vad han tyckte.

Men nu helt plötlsligt gjorde jag det. Nu helt plötsligt gjorde jag verkligen det. Jag brydde mig så himla mycket. Vad skulle han tänka? Vad skulle han tycka? Var jag tillräckligt snygg?

Tillslut orkade jag inte så jag drog på mig ett par jeans och en tröja. Men det kändes inte rätt. Ingen färg. Så jag knöt en skjorta runt midjan och nickade åt mig själv i spegeln. Jag hade fixat mitt smink och mitt hår och kände mig redo att gå, men klockan var bara halv tre. Jag kände mig så redo att jag sprang ner för trappan ändå.

"Jag går nu" sa jag högt och drog på mig mina converse innan jag lämnade huset.

"Vart ska du?" frågade Mattias som stod vid sin bil. Och gissa vem han var med. Karl såklart.

"Till stan" svarade jag bara och fortsatte gå.

"Vill du ha skjuts?" frågade han och jag skakade snabbt på huvudet.

"Nej det är lugnt, jag tar bussen"

Han fick inte under några omständigheter veta att jag skulle träffa Johan. Det kändes jobbigt nu när jag visste att Mattias och Karl också skulle in till stan.

"Jo men kom igen, spara pengarna och åk med oss. Vi ska ändå dit nu" envisades han och jag övervägde det.

"Okej" sa jag tillslut, rädd för att han skulle veta att något inte låg rätt till om jag envisades med att ta bussen ändå. Han visste att jag aldrig skulle tacka nej till skjuts utav honom. Jag brukade alltid be om det.

 

"Tack för skjutsen, vi ses sen" sa jag till Mattias och stängde bildörren efter mig.

Jag hade bett honom släppa av mig vid gallerian mitt i stan. Det låg en rätt så lång bit ifrån gallerian, och då trodde han nog att jag skulle vara där. Men det skulle jag inte.

Helt ärligt så kändes det faktiskt väldigt töntigt, men jag var tvungen. Mattias hatade verkligen Johan, och det kändes inte bra. Jag älskade Mattias men han kan faktiskt inte få bestämma vilka jag ska vara med. Det visste han också och det var därför han faktiskt hade skjutsat mig och Sarah till Johans fest. Men detta var ganska mycket mer än bara en fest.

Eller var det det? Jag menar, klart det inte var en fest eftersom vi skulle till en pizzeria. Men var vårat "förhållande" mer än en fest? Skulle det hålla eller var Johan verkligen en såndär kille som alla sa att han var? Att han låg med alla och bara lekte med tjejer för att få dem i säng?

Jag visste inte, men jag ville inte heller tänka på det. Det gjorde så himla ont att tänka på det för jag ville inte att han skulle vara sån.

Plötsligt stod jag utanför pizzerian och jag suckade. Jag kollade klockan. Den var bara tre.

Jag suckade och precis som jag skulle vända mig om för att göra något annat under tiden tog någon tag i mig. Jag blev lite rädd först, men när jag vänt mig om och insett att det var Johan log jag.

"Du är tidig" sa jag och höjde på ögonbrynen.

"Du med" skrattade han och jag nickade lite.

"Jag med"

 

Vi åt våra pizzor och pratade om allt och inget. Den där stora ångesten om att Mattias eller Karl kunde vara vart som helst och se oss försvann liksom efter en stund. Jag glömde helt av att tänka på det. Kunde bara tänka på Johan och hur roligt vi hade.

Jag hade liksom aldrig tänkt på hur lik humor och hur lika tankar vi faktiskt hade.

Som sagt hade vi varit vänner ganska länge, iallafall ett bra tag, men han hade aldrig dragit mig till sig. Han var inte den där killen jag bara drogs till och ville spendera all min tid med, förens igår. Då hade det vänt bara sådär.

 

 

"Jag ringer dig igen" sa Johan och lutade sig mot passagerar sätet där jag satt och gav mig samma mjuka kyss han hade gett mig när jag stod i hans hall och skulle gå.

"Glöm inte" svarade jag och log mot honom när jag öppnade bildörren.

"Hej då" sa jag sen och stängde dörren mjukt.

Jag stod kvar utanför dörren till Sarahs hus och kollade efter Johan när han körde iväg. Han hade fått sitt körkort precis när han fyllde 18, vilket var i Januari. Han hade tur som fyllde så tidigt.

Precis som jag skulle knacka på och gå in öppnades dörren och Sarah stod framför.

"Hade du tänkt stå där ute hela kvällen?" skrattade hon och jag kollade lite förvirrat på henne, innan jag sen också började skratta.

"Nej, inte riktigt"

"Kom in då" sa hon och jag gick in.

"Du måste berätta allt, vad händer med dig egentligen?" sa Sarah så fort vi kom in i hennes rum och drog med mig till hennes säng där vi satte oss.

"Du jag vet faktiskt inte, allt hände så snabbt" började jag och Sarah höjde på ögonbrynen.

"Så inget mer Adrian alltså?"

"Det är det som är konstigt, för igår hade jag gjort allt för att få tillbaka honom, men sekunden senare kunde jag inte få ut Johan ur mitt huvud" fortsatte jag och Sarah skrattade till.

"Är du seriös? Johan? Johan Sund? alla vet ju hur han är"

"Jag vet, men, tänk om han faktiskt inte är sån" envisades jag och kollade på Sarah.

"Men alla vet att han är sån Sofie" sa Sarah och blev lite mer seriösare.

"Nej, det vet vi inte. Det är bara rykten, han har ju faktiskt inte sagt något om det själv" fortsatte jag och Sarah nickade.

"Jo, det är ju sant i och för sig, men han har inte heller nekat ryktena, eller hur?"

"Nej, jag vet, men jag tror nog hellre att jag vill höra det av honom" sa jag och kollade ner mot sängen lite.

"Men kom igen, jag vill ha detaljer, vad hände?" frågade Sarah exalterat och drog lite i min hand som att det skulle få mig att prata snabbare.

"Ta det lugnt, ingenting hände" skrattade jag och Sarah fnös.

"Lögner, jag såg er tillsammans"

"Ja jo, vi hånglade lite och så, men ingenting mer" sa jag och Sarah såg skeptisk ut.

"Ärligt, han har ju som sagt inte nekat ryktena, eller hur?" påminde jag henne och hon nickade.

"Ja okej, men lova att berätta om något skulle hända"

"Jag lovar" skrattade jag.

Plötsligt insåg jag att jag faktiskt inte berättat för Sarah om Kanada än, Johan hade ju kommit lite i vägen sådär.

"Jo, det är en sak" började jag och mitt ansikte blev plötsligt stelare. "Jag ska flytta till Kanada" utbrast jag plötsligt och slängde mig ner på Sarahs säng och kollade upp i taket.

"Va?" utbrast hon och kollade ner på mig. "Du måste skämta"

"Nej" sa jag sorgset och satte mig upp igen. "Jag vet inte hur jag ska klara mig, jag vill inte lämna dig alls. Vi skulle ju gå i samma klass och allt" sa jag och gjorde en överdrivet dramatisk gest med händerna.

 

En stund senare låg vi precis som vi alltid gjorde i Sarahs säng, bredvid varandra, och bara kollade upp i taket.

"Så ni ska verkligen flytta?" frågade hon sen och bröt tystnaden. Hon vände huvudet och kollade mot mig, och jag gjorde likadant. Vi kollade på varandra en stund och sen nickade jag.

"Vi ska verkligen flytta"

Jag kollade upp i taket igen och suckade.
"Det känns hemskt, faktiskt"

Efter det blev det tyst igen. Vi var tysta en lång stund innan hon satte sig upp.

"Men, då måste vi göra den här sommaren bra, och ta igen all tid vi kommer missa tillsammans"

"Ja, vi får väl göra det" svarade jag och satte mig upp bredvid henne.

"Nej, vi måste göra det, inga undantag"

Och hon hade helt rätt. Vi var tvugna att göra den här sommaren en sommar som jag skulle komma ihåg under den långa tid vi inte skulle ses.