lovingdream.blogg.se

Jag är inte riktigt säker på hur men vi kom in på klubben och där var vi mitt på dansgolvet bland flera tusen människor. Någonstans i allt vimmel tappade jag bort de andra, men jag märkte ingenting. Med en drink i handen och musik sprängandes i öronen fokuserade jag mig inte på någonting annat. 

"Hi there" hörde jag bakom mig och innan jag hann vända mig om kände jag hur en hand landade hårt på min rumpa. Jag vände mig snabbt om och det var ett under att min drink inte hamnade på golvet. 

"Excuse me" sa jag och stirrade på killen som nu stod framför mig. Han var ganska lång och hade ett snuskigt flin på läpparna. Han kan inte ha varit mer än 23 eller 24 år. 

"What's wrong babe" skrattade han och la sin hand på min axel och försökte dra mig närmare honom. 

"No" sa jag bara och hans grepp hårdnade. Jag kollade runt på de människor jag kunde se, men ingen av mina vänner var någonstans i närheten. 

"Why don't you follow me to my hotel room" sa han och blinkade med ena ögat. Det fick mig att vilja spy, rätt där på honom. 

"No thanks" sa jag och vände mig om för att gå därifrån, men han tog tag i min handled och drog mig närmare honom. 

"Don't be like that, I know you want to" Han skrattade igen och kollade mig rätt i ögonen. Hans äckliga leende förvanlades till ett ganska skrämmande flin och jag trodde faktiskt att jag skulle dö just där och just då. 

"What's going on here?" hörde jag en röst bakom mig, och jag trodde att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen av lättnad. 

"Don't worry about it, she's fine" sa killen som höll i min arm, men släppte inte blicken ifrån mig ens en sekund. 

Jag vände på huvudet och mötte Ryans ögon som kollade rätt på mig och sen mot killen. 

"Let her go" sa Ryan och tog ett steg mot killen. 

"Why do you care? get out" sa killen, men han släppte taget om min handled och vände sig istället mot Ryan. 

"Cause she's my girlfriend" sa Ryan och mitt hjärta hoppade till lite extra. 

"Yeah? sure.." fnös killen, och Ryan la sin arm runt min midja. 

"She'd rather be with me" sa han sen stöddigt och försökte ta tag i min arm, men Ryan drog undan mig. 

"You sure about that? I don't think so" sa Ryan och kollade in i mina ögon, och innan jag visste vad som hände hade jag hans läppar mot mina. Jag blev lite tagen av det hela, men bara någon sekund senare kysste jag tillbaka. 

Våra läppar släppte inte varandra, även fast vi båda visste att killen hade gått för längesen. 

Mina tankar vaknade til liv, och plötsligt kändes det som att Ryans läppar gav mig stötar. 

Jag drog snabbt bort huvudet, och det enda som snurrade runt i mina tankar var Johan. Han hade inte slutat skriva hur mycket han saknade mig, och hur mycket han önskade att det kunde funka. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkte det samma, men det skulle ju inte funka, och det visste han egentligen med. 

Ryan kollade på mig och spärrade upp sina ögon. 

"I'm so sorry, I don't know what I was thinking.." började han men jag la ett finger över hans läppar för att tysta honom. Jag tvingade tanken på Johan bak i mitt huvud. Det var svårt, men jag visste att han bara skulle finnas i det förflutna, så varför skulle jag förstöra något i min framtid? 

"Don't talk" sa jag sakta och tyst, och kollade rätt in i Ryans ögon i ett ögonblick innan jag sen lutade mig fram och pressade mina läppar mot hans igen. Stötarna hade ersatts av vågor av värme och fjärilar började flyga runt i min mage. Min ena hand låg mot Ryans nacke, medan jag drog den andra sakta genom hans hår. Hans händer höll mjukt i min midja medan vi rörde oss till ljudet av musiken i bakgrunden. Det var Insomnia av Craig David som dunkade ur högtalarna. Min hjärna stängde ut ljudet av folket runt omkring oss och lät istället musiken ta över helt. 

Because I can't sleep til you're next to me, no I can't live without you no more. 

När Jacob och Cole kom och drog i Ryans arm kändes det som i en film, i slowmotion kom verkligheten tillbaka och ljudet av musiken drogs tillbaka till högtalarna och ljudet av alla människor sögs upp i mina öron igen. Jag och Ryan särade på våra läppar och vände blickarna till våra kompisar. De kollade inte konstigt eller verkade inte ens bry sig om vad som just hände mellan mig och Ryan. 

Jacob skulle säga något men det enda som hördes över ljudet av musiken var outside och smoke. Vi bara nickade och följde med dem till utgången. Insomnia tog slut och istället började reminds me of you med LMFAO spelas. 

Jag hann inte höra mer än de första orden innan vi var ute. Bakom dörren försvann ljudet av kaos och alldeles för hög musik. Lukten av alkohol, parfym och svett förvandlades till sval sommardoft och asfalt. 

Jag var verkligen ovan vid att det var så tyst. Det var förståeligt, då jag kommit från en storstad som Stockholm. Om man gick på gatorna i Stockholm en fredagskväll på sensommaren skulle det vara fullfart överallt, och musiken från de olika nattklubbarna skulle blandas med ljudet av alla människor i rörelse. Men här var det inget. Musiken och kaoset försvann bakom dörren som att någon hade tryckt på paus i en film. 

"What are you thinking about?" frågade Jacob och räckte fram en cigarett till mig som jag snabbt tog emot. 

"Nothing" sa jag efter en sekunds fundering och han nickade lite lätt. 

Jag tände min cigg sist av alla och la mina armar om mig själv. Jag vet inte varför jag hade börjat röka, vad höll jag på med egentligen? Visst hade det väl förekommit ibland även hemma i Sverige, när man var på fest och feströkte tillsammans med alla andra fulla ungdomar. Men det här var annorlunda. Jag delade alltid cigg med Ryan när vi gick ut på rasterna, och han hade även köpt ett eget paket till mig som låg i min väska jag höll hårt i handen. I våran kompisgrupp var det alltid en som delade cigg med alla andra, och nästa gång vi var ute och rökte var det någon annan som delade. Vet inte varför det var så faktiskt. 

Mina tankar fokuserades på verkligheten när Ryan la sin arm runt min midja. Jag sneglade mot honom, men han kollade inte ens på mig. Det var som att han inte ens tänkte på att han gjorde det, och fjärilarna i min mage flög ett extravarv. Jag log lite och tog ett bloss på min cigg. Jag kollade runt på de andra när de pratade, men jag kunde inte fokusera tillräckligt mycket på vad de pratade om. Inte förrän mitt namn dök upp. 

"Sofie" 

Jag ryckte till och kollade mot Jacob som kollade på mig med höjda ögonbryn. 

"What's up with you?" frågade han och jag ryckte på axlarna medan jag tog ett bloss. Men jag svarade inte och han suckade. 

"What time is it?" frågade jag och Ryan kollade på sin klocka. 

"Eleven" svarade han och jag nickade. Natten var fortfarande ung och jag hade inte druckit tillräckligt med olagliga drinkar än. 

"What are we waiting for then?" frågade jag och gick mot dörren igen. Jag hörde hur de andra skrattandes följde efter mig. 

 

Nästa dag vaknade jag av att någon puttade lätt på mig. Jag öppnade sakta ögonen och möttes av två gröna. Eller blåa. Eller det var svårt att säga. Men jag visste att de tillhörde Ryan. 
"Goodmorning" sa han med ett skratt när jag satte mig upp och la en hand på min panna. Jag kollade runt lite och insåg att jag satt på en soffa. Ryans soffa. 

"Here" sa han och höll fram ett glas vatten. 

"Thanks" sa jag och tog några klunkar innan jag kollade på honom igen. 

"What's the time?" 

"Two" svarade han och skrattade åt mina höjda ögonbryn. 

"Already?" 

Han nickade mot min mobil som låg på soffbordet. 

"You have like, ten missed calls, one is from your mom" 

Han hade rätt. Tio missade samtal och ett från min mamma, de andra var ifrån Sarah. 

Jag suckade och gick till badrummet där jag ringde mamma. Jag kollade mig i spegeln och lyssnade tyst på tonerna som indikerade att samtalet höll på att kopplas. Sen en signal, två signaler, sen tre. Efter tre och en halv svarade hon. 

"Hej mamma" 

"Jag tänkte bara kolla hur det är och vart du är och så" hörde jag henne säga. Jag kunde också höra folk som pratade i bakgrunden. 

"Det är bra, jag är hos Ryan" svarade jag. 

"Ja, jo, kan vi åka förbi hemma först bara?" frågade jag och mamma sa att det gick bra innan vi la på. 

Jag sköljde av mitt ansikte och det utkletade sminket innan jag sen gick ut från badrummet igen. 

Ryan satt i köket tillsammans med Chas och jag hörde hur de viskade om något, och de tystnade så fort de såg mig. 

"Hi" sa jag när de inte sa något. 
"Hi" svarade de båda samtidigt och jag höjde förvånat ögonbrynen innan jag sen skakade på huvudet. 

"My mom is picking me up soon" sa jag och de båda nickade. 

"Wanna hang out tonight, watch a movie or something?" frågade Ryan när vi stod vid hans ytterdörr och jag var på väg ut. "The others are going ot a party, but I didn't really feel like partying tonight" 

"Yeah, me neither, a movie sounds awesome" svarade jag och han log. 

"I'll call you later then" 

Jag nickade och innan jag han svara möttes våra läppar. Jag hade ingen aning om vad som hände men jag hade ingenting emot det alls. Fjärilarna flaxade till lite extra på sina vingar och jag gav Ryan ett litet leende innan jag stängde dörren efter mig. Hade jag inte haft någon kontroll över mig själv hade jag skrikit precis där och då, men jag ville ju inte skrämma bort honom, så istället skyndande jag mig bort till mammas bil. När jag gick kändes det som att jag flög på moln. 

"Varför är du så glad?" frågade mamma när jag spänt fast mig. Hela mitt leende hade tagit över mitt ansikte och jag märkte inte ens det själv. 

"Inget speciellt, vadå?" frågade jag sarkastiskt men kunde inte sluta le. Det kändes så bra. 

 

"What a surprise" skämtade Jacob sarkastiskt efter jag hade berättat om hur det var mellan mig och Ryan och jag kastade en kudde på honom. 

"Did everything already think that Ryan and I was a thing or why is no one surprised?" frågade jag och Jacob skrattade. 

"There may have been a bet going around about wether you and Ryan would be together by the end of the year or not" sa Jacob och jag höjde på mina ögonbryn. 

"Seriously?" 

Jag nickade med ett skratt och jag begravde mitt ansikte i min kudde. 

"But we're not even together" sa jag och Jacob gav mig sitt bästa bitch face. 

"You don't even need a label alright" 

"But nothing has ever happened except last night, how could you guys know before I did?" frågade jag och Jacob skrattade. 

"Because we know Ryan, and now we know you too" 

"You're not good friends okay, you're all horrible friends" sa jag generat och tryckte huvudet djupare i kudden för att täcka mina kinder som var rödare än de mognaste tomaterna. 

"Stop it, you're like the it couple around school" 

"School?!" utbrast jag och drog snabbt bort kudden från mitt ansikte. "What is even happening?" fortsatte jag sen. 

"You knew too, okay. You have spent like the last month always together" skrattade Jacob och jag rodnade mer. 

Hade vi seriöst varit så uppenbara? Jag trodde inte jag hade vetat att det skulle bli något mellan oss förrän kvällen innan, men när jag tänkte efter så ville jag nästan slå mig själv på pannan. Vi hade knappt varit ifrån varandra den senaste tiden, och han var den enda som verkligen kunde få mig att glömma av allt jag verkligen inte ville tänka på. Men detta var ju bara pinsamt. 

"Are you serious about the school?" frågade jag och Jacob nickade. 

"Everyone talks about you guys, and how cute you are" började han. "We're just waiting for the handholding and kisses" 

Jag himlade med ögonen och fick snart tillbaka kudden i huvudet som jag kastat på Jacob bara några minuter tidigare. 

"This is so embarrassing" skrattade jag och slängde mig hårt ner på min säng igen. 

"Noo, you are so cute okay" sa Jacob och reste sig från skrivbordsstolen han satt på och satte sig bredvid mig på andra sidan sängen. 

"You all are horrible, everyone of you" skrattade jag. Jacob var som en bästa tjej vän. Jag pratade om allt med honom, killar, kläder, smink. Det var ganska komiskt faktiskt, men han gjorde detsamma. Eller, ja, om tjejer, sport och andra manliga saker. Det kändes bra. Våran vänskap kändes bra. 

 

"You're so cute" sa Ryan med ett skratt och jag kunde känna hur mina kinder hettades till. 

Jag hade fått låna ett par mjukisbyxor utav honom och när jag kom in i vardagsrummet igen hade han kollat på mig länge innan han sa något. 

"Stop lying" skrattade jag och himlade med ögonen innan jag gick fram till honom och satte mig bredvid honom i soffan. Han drog mig närmare sig och tog min hand innan han startade filmen som han valt ut. 

"Do you like scary movies?" frågade han och jag kollade skeptiskt på honom. Han skrattade åt min reaktion. 

"What are we watcing?" frågade jag och hans leende bredde ut sig i hela ansiktet. "You're scaring me" fortsatte jag och han skrattade. Jag gillade skräckfilmer men jag var sååå paranoid efteråt, det var nästan lite sjukt faktiskt. Jag kunde medveted sitta ensam hemma en kväll och kolla på massa läskiga filmer och videos fast att jag visste hur rädd jag skulle vara efteråt. 
"No need to be scared, it's paranormal activity four" sa han och jag gav ifrån mig ett klagande stön. 
"Are you serious? I won't be able to sleep" 

"No need to sleep, I know a couple of ways to keep you awake" skämtade han och vickade på ögonbrynen. 

Jag skrattade och slog honom lätt på armen. Han skrattade och låtsades morra och tryckte sen sin mun mot min hals och låtsades bita mig. 

"Stoooop" skrattade jag och puttade bort honom från mig. Han skrattade med mig och la sin arm runt mina axlar och drog mig närmare. Jag la mitt huvud mot hans axel och log lite för mig själv. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som hände, liksom va? Det var ju sånt här som bara hände i filmer och man kommenterade alltid om hur det inte funkade så i verkligheten, att man bara träffar någon och får ett sånt där love at first sight moment. I och för sig hade jag och Ryan känt varandra ett litet tag nu, men ändå, det kändes verkligen som att vi precis mött varandra. Kanske var det för att vi bara hade varit vänner, inga tecken på något mer över huvudtaget, men sen var det en oplanerad kyss och där föll jag, helt oförberett som när någon går och råkar trampa snett och trilla rätt ner mitt i en folksamling för att sen resa sig upp och gå en walk of shame som att ingenting hade hänt. Allting hände så snabbt att jag inte ens hann märka att jag föll, men plötsligt var jag där på marken, föll pladask rätt ner, och alla stod och applåderade som om de redan från början hade vetat att det skulle hända, som att jag hade gått ut på en catwalk med alldeles för höga klackar och redan innan jag ens hade satt på mig dem visste redan alla hur det skulle sluta. Exakt så kändes det. Alla visste, alla såg, och bara väntade på att det skulle hända. Förutom jag, jag hade ingen aning, förens igår. 

Det är så logiskt alla fattar utom du.