En månad senare
"Godmorgon gumman, det är dags att gå upp nu" sa mamma och drog lite i mitt täcke.
Hon behövde inte säga det två gånger. Jag satte mig snabbt upp och gav mamma mitt största leende.
"Någon är glad idag" skrattade hon och jag log bredare. 
"Klart jag är" svarade jag och hoppade upp ur sängen. 
"Frukosten är framdukad där nere" sa mamma sen innan hon lämnade mitt rum med ett leende.
Jag gick fram till min spegel och kollade på mig själv en stund innan jag sen skyndade mig ner för trappan.
"Godmorgon" sa jag högt och pappa kollade över tidningen han höll i.
"Godmorgon hjärtat, sovit gott?" frågade han och jag nickade med ett brett leende. Det kändes som att det bara blev bredare och bredare för varje sekund som gick. Jag var så glad. Jag hade fått bra betyg och jag hade även kommit in på linjen jag ville, fast att det inte spelade någon roll eftersom att jag skulle flytta. Men nu var nian slut, min hemska klass var borta och jag var fri från skolan, iallafall för några månader.
Det kändes skönt.
 
Jag stod länge och kollade mig själv i spegeln. Jag hade på mig en rosa klänning med lite utsmyckning på överdelen, och så hade jag ett par klackskor, vilket var skönt så jag inte skulle vara så himla kort.
Mitt blonda hår var lockat i stora lockar, och mitt smink var en aning överdrivet, perfekt för skolavslutning.
Mina tankar avbröts av en knack på dörren, och mamma klev in i rummet.
"Åh, vad fin du är" sa hon och kramade om mig.
"Tack mamma" svarade jag och la mina armar runt hennes nacke, då jag nu var mycket längre än henne med mina skor.
 
"Nu är det dags" viskade Sarah i mitt öra när vi gick upp på scenen där vi skulle få en ros och något från våran rektor.
"Nu är det dags" svarade jag och ställde mig bredvid henne.
Det kändes konstigt på något sätt. Sista gången på denna scenen, sista gången i denna skolan, sista gången på denna skolgården, sista gången med denna klassen. Men det kändes så otroligt skönt. Bort med allt. Förutom Sarah, och kanske Isabella. Hon var snäll. Men allting annat skulle jag inte sakna. Det var bäst så, hålla det borta från tankarna när det väl var borta på riktigt.
 
"Nu är det över" sa Sarah.
"Äntligen!" utbrast jag högt och hoppade lite upp och ner där vi stod ensamma kvar på skolgården.
Mamma och pappa och de andra skulle till Claras skolavslutning. Hon gick inte på min skola. Hon hade gjort det, men hon trivdes inte alls, så hon bytte skola. Min familj hade inte riktigt någon tradition av att göra något på skolavslutningarna, men vi skulle till mormor dagen efter och ta en fika och fira lite och så.
Jag och Sarah skulle hem till henne en liten stund och sen skulle vi åka till Malin, en sådär populär tjej i våran klass, på våran klassfest. Men vi skulle inte vara där länge, för såklart hade Johan fest ikväll, så vi skulle på den en stund också. Jag var så nervös varje gång jag skulle träffa Johan, av någon anledning. Hade alltid fjärilar i magen och oroade mig alltid över om jag såg tillräckligt bra ut. Han sa att jag alltid såg bra ut, men sånt kan man ju inte lita på.
 
"Ska vi åka?" frågade Sarah och kollade på mig där jag stod framför hennes spegel.
"Snart" svarade jag och granskade mig själv. Jag orkade inte ha min klänning hela kvällen, och hade lånat ett par blommiga shorts och en vit tröja som gick över axlarna utav henne.
"Du ser jätte bra ut, vi måste åka nu" sa Sarah och jag suckade.
"Jaja, kom då"
 
"Där är din lover" sa Sarah och vickade lite på ögonbrynen. Jag vände lite på huvudet och såg Johan sitta i sin soffa bredvid några av hans kompisar. Jag vände mig nervöst mot Sarah igen och drog lite i min tröja.
"Hur ser jag ut?" frågade jag och hon skrattade med en lätt suck.
"Du är skithet, gå till honom nu" sa hon och blinkade lite med ögat. Jag nickade och vände mig om.
Vi hade inte varit hos Malin så länge som vi trodde vi skulle vara. Det var riktigt tråkigt, Johans fester var så mycket bättre. Så vi hade dragit hem till honom lite tidigare än vi skulle. Jag blev väldigt osäker helt plötsligt. För tänk om han inte var bekväm med mig runt hans kompisar, på sättet mer än kompisar? Mina tankar var inte logiska alls, men tänk om han tänkte som Adrian. Att vi faktiskt inte var tillsammans. För det var vi ju faktiskt inte, inte än iallafall. Kanske snart, men den där etiketten satt inte där på oss som den tydligen borde.
Jag suckade och tog modet till mig, och precis som jag skulle gå fram till honom hade han sett mig. Hans ansikte lös upp och innan han hann ställa sig upp skyndade jag mig fram till honom. Jag vet inte riktigt vart oron och nervositeten tog vägen, men plötsligt satt jag där i Johans knä med hans läppar pressade mot mina.
Hans kompisar visslade och jag skrattade lite i kyssen.
"Hej" sa han när vi särade på ansiktena, och tryckte sen sitt ansikte i min nacke och kramade mig länge. Vi hade faktiskt inte setts på ett tag, så detta var behövligt. Plötsligt slog tanken mig, att om jag kände såhär efter att inte ha sett honom på två veckor, hur skulle det då bli när jag hade flyttat till Kanada?
Jag kände hur det klumpade sig i halsen, så jag svalde hårt för att få bort det.
"Vill du ha dricka står det i kylen" sa Johan och jag reste mig upp snabbt, ville inte att han skulle se mina ögon som var blanka av outsläppta tårar.
"Som vanligt" skrattade jag och skyndade mig till köket.
Jag ställde mig mot kylen och försökte hindra tårarna att rinna.
Nej, inte nu, inte nu. Jag behövde inte detta nu.
Jag öppnade kylen snabbt och tog ut en cider, för att ta ett djupt andetag och gå tillbaka till soffan och Johan.
Denna gången satte jag mig bredvid honom, och han la armen om mig och drog mig tätt intill sig.
"Hur var skolavslutningen?" frågade han och jag skrattade.
"Så jävla bra"
Han skrattade också, och log brett mot mig. 
"Så kände jag med när jag gick ut nian" svarade han med ett flin och hans kompisar skrattade lite. 
"Är du så liten" skojade en av hans kompisar. 
"Är du inte lite för liten för sånt här då?" skojade en annan och tog cidern ur min hand. 
"Håll käften" skämtade jag tillbaka med ett skratt och tog tillbaka cidern. 
Johan och hans kompisar fortsatte prata om något, och jag kollade bort en stund. Tänkte på annat. 
Jag kände mig så hemsk. Jag hade inte berättat någonting om att jag skulle flytta än, och jag mådde så dåligt över det, men jag visste bara inte hur. Det kändes som att jag borde göra det innan allt blir seriösare, men jag kunde bara inte. Jag ville inte förstöra möjligheterna av att jag och Johan kunde få en etikett, men samtidigt visste jag att om jag väntade så skulle det bli mycket värre. 
"Vill du hänga med då?" frågade Johan och puttade lite på min axel. 
Jag vände huvudet mot honom och höjde ögonbrynen. 
"Va?" 
"Vi tänkte åka till Kevins föräldrars sommarstuga nästa vecka, vill du hänga med?"
Jag log lite.
"Gärna, vilka ska med?" frågade jag och kollade runt på killarna som satt i soffan.
"Vi och någon tjej från Kevins klass, Sarah också om hon vill" sa Johan och ryckte lite på axlarna.
"Härligt, jag kan prata med Sarah" sa jag och gav Johan en kyss innan jag reste mig upp för att leta efter henne.
Jag gick igenom hela huset, men när jag kom till övervåningen och höll handen på ett av dörrhandtagen klarade jag inte av att öppna den. Det hade gått fyra månader, men rädslan av att se det där igen skrämmer mig fortfarande till bitar. Någon man gillar så otroligt mycket och som man skulle ge allt för, halvnaken, med en tjej under sig. Och sen fortsätta fast man tagit honom på bar gärning.
Nej tack, det ville jag inte vara med om igen. Var Sarah i ett av rummen fick hon vara det. Men det var hon inte. Jag hittade henne sittandes på trappan utanför Johans ytterdörr. Hon grät inte, men jag visste att hon gärna ville.
"Gumman, vad är det?" frågade jag och satte mig bredvid henne.
"Jag hatar henne" utbrast hon och kollade på mig med ihop tryckta ögonbryn. "Jag hatar henne så helvetes jävla mycket"
"Vänta, spola tillbaka några steg" sa jag förvirrat och hon suckade.
"Ronja"
Ronja Ek var skolans äckligaste och värsta människa. Iallafall enligt mig och Sarah.
"Ja men det gör väl alla" svarade jag med ett litet fnitter och Sarah log lite, innan hennes mungipor föll igen.
"Vad har hon gjort?" frågade jag och Sarah fnös.
"Frågan är väl vad hon inte gjort"
"Jo, det är sant" svarade jag. "Men vad har hon gjort denna gången"
"Ååhh jag bara hatar henne så mycket!" utbrast Sarah igen och slängde iväg en sten hon hade hållt i handen.
"Handlar det om Filip?" frågade jag. Jag kände Sarah utan och innan, jag visste att det handlade om Filip.
Filip Svensson var en kille som Sarah hade varit jättekär i sen han började i våran klass för ett år sen. Varje gång man trodde han var bra visade han sig vara ännu bättre. Han var en sån där kille som var snäll mot alla och som utan föraning hade en plats vid det populära bordet.
Det enda jobbiga var att han skickade ut mixade signaler. Sarah visade diskret, men noga, att hon försökte få ett grepp om Filip. Och han verkade falla för det. Ibland gick dem ihop helt, smälte samman och bildade ett band. Men dagen efter fanns det ingenting, men ett tag senare gick det igen. Och så höll det på.
"Klart det handlar om Filip, vad tror du? Och Ronja vill inte ha honom alls, hon bara hatar att se oss få bättre än henne" suckade Sarah och la sin haka på sin hand. "Jag orkar faktiskt inte bry mig, jag får hitta en annan som kan ta hans plats och få mig att glömma honom. Jag behöver min egna Johan" sa hon sen och vi skrattade tillsammans.
"Jo just det, jag glömde nästan, Johan och några kompisar ska till Kevins sommarstuga nästa vecka, han vill att vi ska hänga med" sa jag och Sarah såg ut att överväga det lite, innan hon vände sig mot mig igen.
"Självklart" sa hon med ett skratt och jag reste mig upp.
"Kom nu, jag ska hjälpa dig glömma Filip ikväll"
Jag höll ut en hand till henne som hon gladeligen tog emot, och vi gick in till festen igen.
 
När jag vaknade nästa morgon var jag inte hemma. Inte denna gången heller.
Jag låg bredvid Johan, men i hans säng denna gången och inte i hans soffa. Jag hade bara på mig en av Johans t-shirts och mina trosor. Nej, det hade fortfarande inte hänt mer mellan oss, men jag vågade inte. För tänk om han var sån som alla sa, att han bara skulle slänga bort mig när han hade fått mig. Jag vet, då kan man ju tänka att det borde vara värre att vänta och hamna i djupare känslor, men det kändes som att ju längre jag väntade, ju mer tid fick jag med honom. Men sen visste jag inte om han var en sån kille. Jag trodde inte det, och ville inte det heller. Men man kan aldrig vara nog försiktig.
Jag vände mig om mot Johan som sakta öppnade ena ögat.
"En stund till" mumlade han ut i en gäspning och drog mig närmare honom.
Jag fnissade lite och tryckte mitt huvud mot hans nacke och blundade.
 
"Vart är dina föräldrar?" frågade jag och kollade mot Johan där han stod vid spisen och stekte pannkakor.
Ja, okej, jag hade fått honom att göra frukost till mig. Pannkakor och bacon. Men han var världens finaste och hade inte protesterat.
Han kollade tillbaka mot mig där jag satt på en av köksstolarna. Han log och kollade bort igen.
"Inte här iallafall" svarade han och jag skrattade.
"Är du säker?" frågade jag sarkastiskt och han skrattade också.
"Nej, men dem jobbar utomlands och brukar inte vara hemma så mycket" svarade han och jag nickade. "Men min bror brukar vara hemma, mer när jag var yngre och inte kunde vara ensam hemma, men han har en egen lägenhet och kommer bara hit ibland"
Jag nickade igen och Johan stängde av spisen och ställde fram tallrikarna på bordet.
"Du är bäst" sa jag och ställde mig på tårna för att nå upp till Johans ansikte. Jag la mina armar runt hans nacke och tryckte mina läppar mot hans.
"Allt för dig, min prinsessa" svarade han och jag ville tjuta av glädje.
Jag log och pussade honom flera gånger i rad.
Han skrattade och vände sig om mot kylen.
"Vad vill du dricka?"
 
"Får jag åka med några kompisar till en kompis sommarstuga nästa vecka?" frågade jag mamma och bet i en kaka jag precis tagit upp från fatet på mormors köksbord.
Jag, Clara, mamma, mormor och min moster Annika satt vid köksbordet, medans "männen" i familjen satt i vardagsrummet och kollade på fotboll eller något annat manligt.
Mamma kollade skeptiskt på mig och tog en klunk av sitt kaffe.
"Vilka vänner?" frågade hon och drog ihop ögonen lite. Liksom kisade mot mig. Det gjorde hon alltid när hon var skeptisk.
"Sommarstugan är Kevins" svarade jag och mamma reste på ena ögonbrynet.
"Vem är Kevin?"
"Han går på handelslinjen" svarade jag och la snabbt till. "Snälla mamma, Sarah ska med"
Mamma tog en till klunk av sitt kaffe men släppte inte blicken från mig.
"Låt ungen vara, tycker du inte hon ska få leva lite om ni ska tvinga henne lämna allt om några månader" sa mormor och fyllde på mammas kaffekopp med mer kaffe.
"Precis, jag vill bara spendera tid med mina vänner eftersom vi ska flytta" svarade jag instämmande och mormor log mot mig. Hon var den bästa.
"Hon vill bara spendera tid med Johan" sa Clara och putade med sina läppar som att hon skulle ge mig en klibbig kyss.
"Usch, var inte äcklig" svarade jag och slog till henne löst på armen, fast att det var helt sant.
"Vem är Johan?" frågade mamma och öppnade ögonen lite.
"Mamma, Johan Sund, du vet" sa jag. Mamma visste vem Johan var. Han hade varit hemma hos oss några gånger, innan vi blev något.
"Jahaa, Johan" sa hon och nickade. "Han är en bra kille"
Jag nickade instämmande. En bra kille ja. Få Mattias att inse det så vi slipper smyga med allt.
"Men får jag det mamma?" frågade jag igen.
"Det tycker jag du ska" sa mormor igen och pussade mig på pannan för att sen gå fram till diskbänken och ställa tillbaka kaffebryggaren.
"Ja, okej, men lova att ringa varje dag!" sa mamma tillslut och jag nickade exalterat.
"Det är klart"
 
 Nästa morgon var också en ganska bra dag. Det var Mattias student. För mig var dagen ganska okej, men för Mattias var det nog höjdpunkten av hans liv.
Jag åt inte ens frukost innan jag gjorde mig iordning. Jag bara gick direkt in i duschen. Jag hade vattnet på otroligt kallt hela tiden för att jag inte skulle stå där för länga, vilket var en av mina dåliga vanor.
Efter duschen sminkade jag mig, plattade mitt hår och tog på mig en vit kjol och en rosa topp.
När jag var nöjd gick jag ner till köket där alla satt. Förutom Mattias såklart, som var i skolan just nu, och gjorde gud vet vad. Jag var glad för Mattias ändå. Han var min bror och han skulle äntligen ta stundenten. Det hade redan gått tre år sen Martin tog studenten. Det hade varit tre år tills jag tog studenten också, men nu skulle jag inte göra det eftersom vi skulle flytta. Det var faktiskt väldigt tråkigt, för det var ändå en så fin tradition.
Jag försökte verkligen få alla att tro att jag skulle hata att flytta till Kanada, jag ville ju inte att mina föräldrar skulle ha rätt helt plötsligt, men jag var ändå ganska nervös. Bra nervös. Nervös på ett bra sätt. Det skulle bli riktigt spännande, och väldigt roligt med massa nya människor och nya vänner. Men tråkigt att inte ha någon Sarah eller Johan där.
Men den närmsta framtiden såg ljus ut ändå.
Jag tror faktiskt inte att livet skulle bli så dåligt efter allt.
Justin Bieber, blogg, novell,

Kommentera

Publiceras ej