När jag gick ut ur duschen en stund senare bildade mina läppar ett leende. Jag kunde höra hur någon pratade lågt och skåpsdörrar öppnades. Jag drog på mig underkläder och virade mitt hår i en handduk. Jag drog på mig ett par svarta byxor, en t shirt och en stickad kofta och gick sen ut ur rummet. 
"Babe?" sa jag och började gå mot köket. 
"Hi" sa han när jag ställde mig i dörröppningen. Han hade mobilen tryckt mot örat och en påse från ett kafé i ena handen. "I have to go, yeah, see you later man" sa han sen in i telefonen och la på. 
"Who was that?" frågade jag och gick fram mot Ryan som drog in mig i sin famn. 
"No one" svarade han och bytte snabbt samtalsämne. "I picked up some breakfast for us" 
Han lyfte upp påsen han hade i handen för att betona det han just sagt. 
"Aren't you the best" sa jag och gav honom en snabb kyss för att sen vända mig om och gå ut ifrån rummet. 
"Let's eat in the living room"
"Okay" skrattade han och gick efter mig. 
 
8 Juni, fem månader senare
Jag stängde skåpet som nu var tomt. Ingenting fanns kvar, förutom märken efter tejpen på dörren där det suttit bilder. Ett till skolår var över och jag kunde inte varit lyckligare. 
"Babe, are you coming?" 
Jag kollade över mot Ryan och Emma som väntade på mig och jag nickade. Jag gick fram till dem och tog Ryans hand som var utsträckt mot mig. Ryan hade gått ut sitt sista år på highschool, men han skulle inte gå på college, för sånt gör man tydligen inte när man är bästavän med Justin Bieber. Ja, han berättade för mig tillslut. Trodde jag skulle bli helt chockad, som att jag inte hade någon aning. Det blev jag såklart inte. Ryan sa att jag skulle få träffa honom någon dag, men han visste inte när. 
"What are you thinking about?" frågade Ryan och kollade frågande på mig. 
"Nothing" svarade jag och log. "I'm just happy" 
 
"Hej" sa jag högt när jag och Ryan kom hem till mig. 
Jag stannade i dörröppningen till köket och kollade på mamma som stod och packade ner saker i en väska. 
"Jag är strax klar, är ni redo?" frågade hon och jag nickade. 
"Ropa när vi åker" sa jag bara och gick sen upp för trappan till mitt rum med Ryan  precis bakom mig. 
Min familj, Ryan och jag skulle ha en liten kul eftermiddag. Lite sådär, ni har slutat skolan och vi har en ursäkt för att ta ledigt från jobbet såvarför inte gå ut i solen och äta mat. Så vi skulle ha picknick, för mamma och pappa hade kört vilse en gång när de var påväg hem till en arbetskollega och hade hittat en jätte fin picknick plats någonstans mitt ute i skogen. Så typ precis där och då visste de att vi skulle dit och ha picknick. 
Jag stängde dörren till mitt rum och Ryan slängde sig på sängen. 
Jag skrattade åt honom och gick fram till min garderob. 
"You gonna change clothes?" frågade han och jag nickade. "You wear like three outfits a day" utbrast han och jag skrattade. 
"That's so not true" envisades jag och bytte om till en ljusrosa klänning och en stickad kofta. 
"Ready?" frågade Ryan och jag nickade. 
 
 En vecka senare
"Are you ready?" frågade Ryan och lutade sig mot dörren till mitt rum. 
"Oh I am sooo ready" skrattade jag och Ryan skakade roat på huvudet. "I just have to find the other bag I packed" sa jag och kollade runt mig. 
"It's already downstairs" sa Ryan, som den räddaren i nöden han var, och fortsatte sen. "Now hurry, your mom is waiting for us in the car" 
Jag tog min resväska och skyndade mig ner för trappan efter Ryan. 
Detta skulle bli det bästa sommarlovet någonsin, jag kunde redan föreställa mig det. 
Jag, Sarah och Ryan skulle till Los Angeles tillsammans med *justin bieber*. Flämt. Jag vet inte riktigt hur Ryan hade fått Justin att gå med på det, men det hade han och Justin hade på något sätt bara jobb i Kalifornien under hela sommaren så han kunde vara med oss hur länge han ville och det var verkligen som att livet plötsligt varsom en film. Hur hände ens detta? 
"Vad tänker du på?" var de ord som fick mig att komma tillbaka till verkligheten och jag skakade lite på huvudet för att riktigt vakna till. 
Jag kollade upp mot mammas ögon som mötte mina i backspegeln och jag skrattade lite.
"Jag vet faktiskt inte, livet kanske" 
Mamma skrattade roat och log sen brett mot mig. 
"Det där med att flytta till Kanada var kanske inte en helt dålig idé ändå eller hur?" 
"Verkligen inte" svarade jag och kollade ut genom bilfönstret. Verkligen inte. 
 
Timmar senare, Kalifornien, LA 
Direkt när jag kommit ur planet tog jag fram min mobil för att ringa Sarah. 
För att inte göra allting mycket jobbigare hade hon tagit ett flyg direkt till los angeles ifrån Sverige och hennes plan skulle landa bara fem minuter innan mitt och Ryans. 
"Hurry up babe, I have to call her" sa jag till Ryan utan att ens lyfta blicken ifrån mobilen där jag slog in hennes nummer. 
"Sofie!" hörde jag sen en väldigt bekant röst utbrista. 
Innan jag knappt hann reagera släppte jag mina väskor och sprang fram till det bekanta ansiktet. 
"Sarah!" utbrast jag tillbaka och slängde mig i hennes armar så hastigt att vi båda nästan föll. 
"Jag har saknat dig så mycket" sa jag hastigt och Sarah nickade exalterat. 
"Jag har saknat dig med" skrattade hon. "Och jag har såå mycket att berätta" 
"Åh skvaller, you know I love it girl" flinade jag och Sarah skrattade. 
"So girls, don't forget about the hero" saRyan med ett skratt när han kommit fram till oss med mina väskor. 
"Hi" sa Sarah och gav Ryan en kram. 
Åh, vi hade så mycket att prata om. 
 
"Vad har hänt den senaste tiden? berätta allt!" utbrast jag och slängde mig på soffan där Sarah satt. 
Hon skrattade och vände sig mot mig. Jag tog tillfället i akt när Ryan var ute och köpte godis, läsk, hämtmat och hämtade några kompisar inför filmkvället vi planerat att ha till att ha lite tjejsnack med Sarah. Inte för att han kunde tjuvlyssna på våra samtal ändå pågrund av språkbarriären, men det kändes på något sätt bättre när det bara var vi. 
Medan Sarah satt en stund och funderade på vad hon skulle säga tog jag tillfället till att granska henne lite. Hon hade ändrats en hel del, igen. Det enda som var samma var näspiercingen hon hade gjort. Hennes hår var inte rosa längre, utan istället lite mer brunt med blont i topparna, kanske lite ombre aktigt. Hennes ögon var lika bruna som vanligt, men de lös lite mer på något sätt. Strålade kanske. Hon mådde bättre, det märktes tydligt. Jag visste inte om hon kommit över Anton än, eller om hon ens skulle vilja prata om det. Det var svårt att veta, hade de en lika seriös relation som mig och Johan? För helt ärligt låg han fortfarande kvar i mina tankar. Jag skulle inte vilja ha tillbaka honom men på något sätt var jag ändå inte över honom. Det tog tid, även fast känslorna inte längre fanns. Ingenting fanns förutom minnena. Och på något sätt hoppades jag verkligen att det inte var så för Sarah, hur skulle hon klara det? Jag hade andra, och jag hade Ryan. Men hur klarar man något sånt när man inte har något annat att lägga sitt fokus på? 
"Okej, först av allt, vet du vem Anton har blivit tillsammans med?" 
Jag skakade ivrigt på huvudet innan hon fortsatte. 
"Ronja" 
"Du skojar!" utbrast jag och tänkte på de tillsammans. Ronja var inte en människa som jag och Sarah var speciellt förtjusta i. Jag vet också att vi inte trodde att Anton skulle sjunka så lågt, till Ronjas nivå. Så många gånger vi pratat med honom om hur mycket vi alla hatade henne. 
"Och du ska bara veta hur det går för Johan" sa hon sen. "Han är fortfarande helt förkrossad. Eller jag vet att han är det, men på något sätt lever han vidare men han har inte ens varit med en annan tjej än" 
"På riktigt?" utbrast jag chockat och la ena handen över munnen. "Ingen alls?" frågade jag och Sarah skakade på huvudet. 
Jag var som sagt fortfarande inte över honom helt heller, men jag hade ändå gått vidare, även om jag ibland kunde sakna honom och det vi hade. Jag blev lite förkrossad, men samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna mig lite glad. Det var Johan som gjorde slut och det var han som var övertygad om att vi aldrig hade klarat av att ha en distansförhållande, även om jag inte sa emot, och nu var det han som fick bita i det sura äpplet av att vara hjärtekrossad. Jag kände mig självklart väldigt skyldig, det var jag som ljugit för honom ochsårat honom den där sommaren. Det var jag som flyttade och det var jag som påbörjade ett förhållande utan att berätta för honom att det egentligen inte var någon ide. Men jag hade också blivit krossad. Johan fick mig på fall, fick mig att falla pladask. Jag har aldrig känt en känsla som den jag hade tillsammans med honom. Jag blev också lämnad, även om det var jag som fysiskt lämnade honom. 
Men det jag hade med Johan skulle aldrig kunna jämföras med det jag känner för Ryan. Johan var min första allt, eller ja, nästan allt *host host Adrian*
Men ingenting med Adrian hade varit äkta, och ingenting jag hade med Johan var fake. Men Ryan, han var allt. Vi bråkade ibland, men han var alltid där för att fixa det igen. Han erkände sina fel även när jag inte gjorde det, han har gått igenom helvetet för mig och jag vet att han skulle göra det flera gånger om. Känslan var helt annan. Jag visste att han var allt jag ville ha, han var den jag aldrig ville vara utan, han var den som fick mig att må bra när allt var skit, han var den som jag ville säga "I do" till, den som skulle bli pappan till mina barn. 
Trots det var det inte bara skadeglädje jag kände för Johan, utan även bara den generella glädjen av att jag hade det så bra. Allting var bra just nu, mer än bra. Så jävla bra. Jag visste att möjligheten att min tillvaro skulle ändras fanns, men det störde inte mig. För allting var så bra nu. Jag hade kompisar som alltid fanns där, som jag älskade otroligt mycket. Jag hade Ryan som var mitt allt, min familj som jag skulle göra allt för. Det var så bra. 
Jag återgick till mitt och Sarahs samtalsämne. 
"Men umgås ni fortfarande?" 
Sarah nickade lite förstrött. 
"Ja, inte som förr, men jag och Johan umgås en del. Han har tröttnat rätt mycket på Anton, vilket är förståeligt" började hon och reste sig sen upp. Hon kollade ut på bakgården av det stora lyxhuset vi skulle hyra under sommaren, med hollywood skylten i sikt. "Ska vi ta en cigg?" 
"Visst" svarade jag och vi gick ut och satte oss på varsin solstol som stod placerade vid kanten av den klarblå poolen. 
"Ronja har ändrat Anton, obviously, de är inte direkt på speaking terms, så att säga" fortsatte Sarah när vi tänt våra cigg, och syftade på Anton och Johan.
"Vad gör alla nu för tiden ens?" frågade jag. "Johan och Anton tog väl studenten nu?" 
"Ja men såklart! Johan har skaffat jobb inom logistik för något inköpsföretag, Anton har nog inget jobb än skulle jag tro, men ja vi har inte pratat på några månader" svarade Sarah och himlade irriterat med ögonen bara av tanken på Anton. 
"Vad roligt för honom!" svarade jag, såklart menat åt Johan "Jag är så glad för honom, hans liv kanske kan gå framåt nu iallafall" 
"Ja, men jag tror det" sa Sarah och jag kände en genuin glädje. Han skulle gå vidare precis som jag gjort, kanske skulle vi kunna bli vänner igen en dag. De gånger jag varit i Sverige hade han undvikit mig till alla pris. Det gjorde mig lite besviken faktiskt, för jag saknade honom, som kompis förstås. 
"Whatcha talking 'bout?" En röst från bakdörren avbröt mina tankar. Jag mötte min pojkväns blick och log mot honom. 
"Secrets of course" 
"That's very rude" skrattade Ryan och la armarna om min hals och gav mig en kyss. 
"We would never" utbrast jag skojande och han satte sig ner bredvid mig och tog cigaretten ur min hand för att själv ta några bloss. 
"Oooh who are these lovely ladies?" 
Jag vände huvud mot rösten som kom bakifrån. Justin Bieber. 10-åriga jag skulle ha dött för ett ögonblick som detta. Men 17åriga jag hade blivit mer cool än vad 10-åriga jag kunnat tro. Han var inte längre min största idol och förebild, han varbara min pojkväns bästa vän. 
"Hi!" sa jag och ställde mig upp för att hälsa på honom. 
"Glad we finally got to meet!" sa Justin och gav mig en kram som att vi träffats förr. "You can't even imagine how much Ryan's been talking about you" 
Justin gav Ryan ett flin. 
"You liar!" sa Ryan generat med knallröda kinder. 
"As if!" kontrade Justin "Sofie is the best, Sofie, my girlfriend, no one.." härmade han Ryan men blev avbruten av en flipflop som kom flygande. 
"Enough!!" skrattade Ryan och reste sig för att komma fram till oss. 
"Sarah" sa jag och nickade med huvudet mot henne för att gestikulera att hon också skulle komma. 
Hon kollade nervöst ner i marken och släckte sin cigg. 
"I've heard about you too" sa Justin och nickade mot Sarah i en hälsning. 
"I can say the same" svarade Sarah kaxigt och jag skrattade. 
"Behave" sa jag till Sarah och vi skrattade allihop. 
När vi gick in igen stötte vi på Chaz som var i full färd med att duka fram pizza och läsk och godis. 
"Hi guys!" sa han och gav mig och Sarah varsin kram. 
"Mmmm I'm starving!" sa jag och snodde till mig en bit pizza. "You know that I would leave you for a piece of pizza" sa jag mitt i en tugga och kollade mot Ryan som tog sig chockat över bröstet. 
"Only a piece?"
"Any day, wouldn't even hesitate" 
Han tog ännu ett chockat andetag. 
"I'm shocked!" sa han bestört och jag skrattade. 
"Sorry not sorry!" sa jag med en axelryckning och han drog mig till sig snabbt. 
"I don't believe you" flinade han och gav mig en passionerad kyss. 
"Get a room!!" skojade Justin och vi drog oss ifrån varandra. 
"Are we gonna watch a movie or what?!" sa Chaz otåligt från soffan och vi alla skrattade innan vi satte oss ner bredvid honom.