lovingdream.blogg.se

Jag satt bredvid Johan på hans säng och kollade ner på mina händer som låg ihoptrasslade i mitt knä. 

Vi hade bestämt att vi skulle träffas och prata, vi behövde det. Vi hade varit nästan varje dag under hela lovet, och vi hade pratat väldigt mycket, men inte om det vi faktiskt behövde. Om vad som skulle hända när jag flyttade. Helt ärligt var jag säker på att det inte skulle funka mellan oss alls, men jag ville höra vad Johan hade att säga. 

"Jo" började han. Jag kunde känna hur han kollade på mig men jag kollade inte på honom. "Jag tror inte att vi, eller det vi har, kommer funka" fortsatte han sen. Man kunde höra på hans röst hur all hans kraft bara tog slut. "Jag tror inte vi klarar av distansförhållande"

Man kunde höra hur ont det faktiskt gjorde i honom. Det lät som att all hans luft försvann ur hans lungor, nästan som när man gör ett hål i en ballong och all luft pyser ut. 

Jag ville säga något, ville så gärna svara. Säga till honom att jag fattade det och att jag kände exakt likadant, men jag kunde inte. Jag kunde inte öppna munnen, jag kunde inte få fram ett ord. Jag kunde knappt andas. Jag ville inte att det skulle vara så. Jag ville inte alls. Det var som att mitt hjärta brast och det gjorde så ont för det fattade att det skulle vara över om några dagar, men hjärnan hängde inte med. Den kämpade kvar i en lögn och fick min mun att vara helt stilla, som för att säga att Nej det är inte alls över, inte än. 

Johan öppnade munnen, men ingenting kom ut. Han stängde den igen och kollade ner i golvet. 

"Men vi har ju denna veckan på oss" fortsatte han sen och kollade på mig. Tillslut vände jag min blick mot honom. Hans ögon var vattniga av tillbakahållda tårar. Jag kunde inte svara så nickade bara istället och lutade mig fram för att trycka mitt ansikte mot hans axel innan jag började gråta. Sen grät jag. Alla världens hav grät jag. Och Johan la sina händer om mig och tryckte mig närmare, lät mig gråta ut och hjälpte mig att torka tårarna. 

"Vi har ju denna veckan på oss" upprepade han och kollade in i mina ögon innan han tryckte mig in i sin famn igen. 

 

Dagen efter vaknade jag i Johans säng. Johans slutna ögon och hans mjuka ansiktsuttryck fick mig att le. Hans ansikte var helt naturligt, som att ingenting dåligt någonsin hänt honom. Det fick mig att le för då kändes det inte som att jag sårat honom lika mycket. Jag suckade sen och reste mig upp. Jag drog tyst på mig en av Johans t-shirts som låg på golvet och smög ut ur sovrummet för att göra frukost. 

 

Jag stekte pannkakor när jag hörde någon komma in i köket. Jag visste ju att det var Johan. Jag sa ingenting, och det gjorde inte han heller. Jag höll tillbaka mina tårar, ville inte visa att jag tänkt på hur mitt liv skulle förstöras utan honom. Jag kände hans armar runt mig och hans ansikte mot min hals. Jag lutade mitt huvud mot hans och slöt mina ögon lite. Njöt av hans närhet. Det kändes så bra för ett tag, kändes som att det faktiskt var vi två. Vi sa till alla att vi var tillsammans, men vad skulle hända när jag flyttade? 

"Jag hjälper dig att duka" viskade Johan i mitt öra och jag nickade, innan jag gjorde klart pannkakorna och ställde dem på bordet. 

 

Jag bytte om till min tröja och mina shorts som jag hade haft på mig dagen innan, och drog sen på mig en av Johans koftor. 
"Är du klar?" frågade Johan och kollade på mig från dörröppningen till sitt rum. Jag nickade och log mot honom, och han log tillbaka. Det var så jobbigt. Allting. Vi gjorde detta för det kändes som att vi var tvungna, som att detta var sista tiden så då var vi tvungna att vara tillsammans. Vi båda hade känslor för varandra, men det kändes fortfarande som att allting bara var ett tvång. Jag drog på mig mina skor och gick med Johan ut från hans hus. Han tog min hand när vi satt i bilen och höll den sen hela vägen till stan. 

 

"Har ni packat ner alla era saker nu då?" frågade Johan och tog en bit av sin pizza. Jag nickade lite och log. Detta gjorde ont, så ont. Jag ville inte prata om detta med min pojkvän, det kändes inte rätt. Men samtidigt kändes det skönt att vi faktiskt var medvetna om livet och vad som skulle hända, och levde inte i en lögn. 

"Ja, det mesta" svarade jag och Johan nickade. 

 

Jag gav Johan en mjuk och lång kyss, innan jag sen drog min hand över hans kind med ett leende och lämnade hans bil. Jag stod länge och kollade efter hans bil. När han hade kommit långt utom synhåll stod jag fortfarande kvar och kollade. Som att han skulle komma tillbaka. Men det gjorde han såklart inte, och gick in i Sarahs hus. 

Jag öppnade munnen för att säga hej, men det kom inte riktigt fram. Så jag drog istället av mig skorna och gick upp för trappan till hennes rum. Hon var ensam hemma, vilket var tur för jag kände inte för att prata med hennes föräldrar. Jag öppnade sakta hennes sovrumsdörr och hennes blick vändes från mobilen och upp mot mig. Jag kollade på henne där hon låg i sin säng, och log sen mot henne. 

"Hej" sa jag och satte mig på sängkanten. 

"Hej" svarade hon och satte sig bredvid mig. 

"Har du varit med Johan?" frågade hon och jag log och nickade. Jag fortsatte le, men kunde inte svara. Jag kände hur tårarna tvingade sig fram i halsen, kämpade förbi alla mina försök att hindra dem. Tillslut kollade jag på Sarah och helt plötsligt bara kom allt. Det var så svårt att vara glad i stormen som var mitt liv. Jag älskade Johan, jag älskade verkligen honom. Det var inte på låtsas, det var inte bara någon sommarromans, det var på riktigt. Jag skulle aldrig kunna älska någon som jag älskade Johan. Han var den första och den bästa. Han var den jag skulle komma ihåg tills dagen mitt hjärta slutade slå. Han var verkligen den. Och om några dagar var det över. Bara borta. 

 

Jag kollade ner i marken när jag väntade på att Johan skulle komma. 

Där stod jag, helt ensam på en flygplats och väntade på att min pojkvän skulle komma. Bara för att jag skulle kunna ge honom vår sista kyss. För att få känna doften av hans parfym en sista gång. För att dra min hand genom hans mjuka hår en sista gång. En sista gång att kunna säga jag älskar dig. En sista gång. 

Det skar till i hjärtat. Inte sådär som i början av sommaren när jag sårat honom så. Nej. Detta var värre. Det skar till sådär som om det höll på att stanna. Jag kollade upp och såg Johan komma gående mot mig. 

"Hej" sa han när han kom fram. Jag ville svara, men det gick inte riktigt. För detta var mer ett hej då. 

Jag svalde hårt och tryckte mig mot honom. Lät min kind vila lätt mot hans bröst, precis sådär vi hade gjort på hans fest. När allt detta började. Tårar rann sakta ner för mina kinder och jag brydde mig inte om att stoppa dem. Lät de rinna sådär mjukt och tyst. Min familj var redan vid gaten och Sarah hade jag stått med i nästan två timmar för att säga hej då. Och det var någon timme kvar tills vi skulle gå på planet. Vi hade gjort mycket tid så att jag skulle ha chans att få ett riktigt hej då från Johan. Jag tryckte mig hårdare mot Johan när jag tänkte på det. Jag ville inte släppa honom. Ville stå där i flera veckor, bara låta honom göra mig lycklig. Jag tog flera djupa andetag för att få känna den där parfymen som lätt fick mina knän att vika sig. Slöt mina ögon och lät doften ta med mig till mina minnen. Gick igenom alla våra tider tillsammans. Jag tror vi stod sådär i nästan tjugo minuter. Sa ingenting. 

Sen drog jag mig undan. Kollade upp och in i hans ögon. Såg tårar rinna ner för hans kinder för första gången. Såg honom blinka lugnt mellan tårarna. Sen ställde jag mig på och tog ett mjukt tag om hans nacke och tryckte sen mina läppar mot hans. Han drog sina händer över min rygg och lugnade ner mig. Jag drog mina händer mjukt igenom hans mjuka fylliga hår. Vi kysste varandra länge. Det var en väldigt lugn och sorgfull kyss, men den varade länge. Vi brydde inte ens om att andas. Ville få så mycket av varandra vi bara kunde. Vi visste att detta var det bästa. Att inte ens försöka när jag hade flyttat. Vi ville sluta bra med varandra. Allting skulle bli så fel om vi försökte. Det skulle sluta med avundsjuka och ett förhållande utan tillit. Vi ville inte ha det så. Men det gjorde ont. Riktigt ont. 

Det gjorde ännu ondare när jag kollade efter Johan när han gick iväg. Bort mot utgången och mot dörrarna. Det gjorde så ont för det var inte ett vanligt uppbrott. Vi gjorde inte bara slut. Det var inte det vanliga för känslorna var fortfarande där. Starkare än någonsin. Det gjorde så ont för vi båda var tvungna att lämna det som vi älskade mest. Det vi skulle gjort allt för. Men på en sekund var allt borta. Som sand i vinden. 

Jag gick sakta bort mot gaten. När jag kom dit sa ingen nånting, men mamma drog in mig i sin famn och lät mig gråta mot hennes axel. Det var skönt. Kändes bra att ha någon där när jag skulle lämna allt. 

 

På planet lyssnade jag på musik hela vägen. Sa inte ett ord till någon. I mitt huvud snurrade alla tankar och minnet av mig och Johan gick på repeat hela vägen. Det där sista ögonblicket tillsammans. Våra sista ord som ett par. 

 

 

Våra sista ord som ett par. Våra sista ord med våran kärlek. Vi skulle träffas igen, men inte på samma sätt. Inte med kärlek. Det gjorde så ont att veta det. Allting var så fel. Fan. Jag hade gjort allt så fel. Det hade aldrig blivit såhär om jag inte hade hängt upp mig på Adrian och på flytten, då hade det aldrig hänt. Visst, då hade jag aldrig blivit tillsammans med Johan, fått känna äkta kärlek och haft den bästa sommaren. Men det hade inte gjort så ont då. 

 

När vi kom fram till huset var klockan nästan tolv på natten. Jag vet inte riktigt hur pappa hade haft råd, men han hade fixat så att alla saker och möbler vi skulle ha med oss hade flugits hit en dag tidigare, och var redan i huset. Inte upplockat, men de var där. Vi fixade ingenting den natten, utan la istället ut några madrasser, kuddar och täcker på golvet i vardagsrummet. Sen hade vi hittat en pizzeria som hade nattöppet och beställt hemkörning. Sen satt vi på vardagsrumsgolvet största delen av natten och åt pizza och umgicks. Det kändes bra. Efter allting som hänt var det skönt att kunna slappna av och tänka på annat.  Jag var vaken längre än alla andra. Låg och tänkte på Johan och grät lite för mig själv. Inga mer kyssar från Johan, inga mer kramar från Johan, inga mer vakna nätter med musik och småprat, inga mer mysiga kvällar med varandra. Vi fanns inte mer. Jag fanns och Johan fanns, men vi fanns inte längre. Det kändes så fel. Jävla Kanada. Hade vi inte flyttat hade vi inte behövt göra slut. Vi hade inte behövt sätta stopp. Men nu behövde vi det, och det hade vi gjort också. Det var inte rätt, inte alls. Vi gillade varandra så mycket, men så bara tog det stopp. Bara sådär. Poff. Nu var det över. Ingen blick tillbaka och inga andra chanser. Nu var det slut. 

 

När jag vaknade på morgonen, eller närmare lunch, var det full fart överallt. Alla dörrar och fönster var öppna för att vädra ut, mamma sprang runt som en galning och packade upp lådor och de andra gick bara runt och visste inte riktigt vad de skulle göra för att inte vara i vägen. Jag drog av mig täcket och jag upp till badrummet. Jag kollade mig i spegeln och satte upp mitt hår i en tofs, och tvättade sen av mitt ansikte. Jag hade på mig ett par mjukisbyxor och ett linne, och jag planerade inte att byta om på hela dagen. Det orkade jag inte. 

Jag bar in så många utav mina lådor till rummet jag hade valt och ställde alla på golvet. Mitt rum var större än mitt förra, men inte för stort. Helt lagom för mig. Det hade vita väggar och något mörkare golv, en stor garderob med speglade skjutdörrar och ett eget badrum med dusch. Det var helt otroligt. Dessutom fanns det två till badrum i huset, ett helt vanligt med toalett och handfat, och ett annat med badkar. Jag glömde bort Johan ett litet tag och började packa upp alla mina lådor. Helt ärligt mådde jag bra. Jag var faktiskt väldigt exalterad över hur bra detta skulle bli. Vi började skolan den 1 September, vilket var väldigt sent jämfört med att börja runt 20 hemma i Sverige.  

 

Jag hade packat upp en av mina lådor när mamma knackade på min dörr. 

"Vill du hänga med mig och handla?" frågade hon med ett leende och jag log tillbaka. 

"Visst, jag ska bara byta om" svarade jag och hon nickade. 

"Säg till när du är klar" 

Hon lämnade mitt rum och jag öppnade en låda med mina kläder. Mitt i rotandet stannade jag upp och drog ut en tröja. Den var inte min. Det kändes i några sekunder som att mitt hjärta slutade slå och jag slutade nog andas. Den var Johans. Jag hade inte menat att ta med den, den hade nog bara blandats ihop med mina i allt packande. Jag hade faktiskt tagit med en av hans koftor. Jag hade på mig den när jag åkte. Men denna var inte planerad, och det var nog det som fick mitt hjärta att stanna upp. Jag hade glömt av det för ett tag och så helt plötsligt bara fanns han där i mitt huvud igen. Jag tog upp den mot ansiktet och drog in doften, försökte känna om hans underbara parfym fanns kvar. Det gjorde den. Den luktade sådär underbart som bara Johan kunde göra. Jag satt så i någon minut. Bara tänkte tillbaka lite. Sen svalde jag undan tårarna och bytte om till ett par vanliga jeans och en t-shirt. 

 

När jag och mamma gick in i en mataffär tänkte jag på hur varmt det faktiskt var. Jag hade tänkt mig att det skulle var typ tio minus och massa snö, typiska kanadensiska stereotyper, men det var nog faktiskt runt 25 grader, helt klart för varmt för att vara ute i mina jeans. Det var inte riktigt sådär kokande som det kunde vara vissa Svenska dagar, men mycket varmare än vad jag hade trott. 

Jag gick med vagnen framför mig medans mamma, med en hand på vagnen och en handelslista i andra, plockade ner varor från alla hyllor. Det var förståeligt eftersom vi precis flyttat och hade absolut ingenting i vårat kylskåp.

Det här kändes faktiskt bra ändå. Det här med flytten och alltihop, det kändes bra. 

 

När vi kom hem packade jag upp någon låda till. Efter det bytte jag om till en klänning och en lite större tröja över, och drog sen med mig Clara på en promenad till stranden, som bara låg med fem minuters gångavstånd från vårat hus. 

"Här är ju jätte mysigt" sa jag exalterat och log mot Clara som roat skakade på huvudet. 

"Du är knäpp" skämtade hon och jag slog henne löst på armen. 

"Jag hatar att fråga, men vi har ju inte haft tid att prata på ett tag, men hur känns det, med Johan och allt?" frågade Clara försiktigt efter en stund. 

"Det känns så otroligt tomt. Jag vill kunna ta upp mobilen och ringa honom, jag vill gå hem till honom bara för att spendera hela dagen i hans säng och kolla på film, jag vill bara vara hans" svarade jag sorgset och kollade ner i marken när vi fortsatte gå. 

"Varför gjorde ni slut om båda ville fortsätta?" frågade Clara sen och jag suckade. 

"Det kanske låter lite konstigt, men det finns ingen garanti på att vi hade klarat av det. Vi ville inte att vårat förhållande skulle sluta med bråk och otrohet, och även fast vi tänker nu att det inte skulle hända så skulle det vara svårt att hålla tilliten vid liv när vi bor så långt ifrån varandra" svarade jag och Clara nickade. Vi gick tysta resten av vägen, tills vi kom ner till havet. Vi gick längs sanden och njöt av värmen. Jag kunde inte sluta tänka på Johan. Det gjorde så ont, verkligen. Att behöva lämna honom när det enda jag ville göra var att vara i hans famn var svårt. Hur kunde allting gå fel så snabbt?