lovingdream.blogg.se

När de andra kom tillbaka från stan suckade jag lite. Jag kände mig dum över att jag bara legat där hela dagen, för det var jag som hade tackat ja till att hänga med hit, men det kändes som att jag skulle förstöra det ännu mer för Johan om jag var med. Då skulle han bara gå och vara arg hela tiden, och det skulle förstöra för alla andra också. Det ville jag inte. Jag funderade på att ringa Mattias, fråga om han kunde komma och hämta mig, men det kändes också lite dumt, speciellt eftersom att Johan var anledningen till att jag ville åka hem.

När dörren till rummet öppnades vände jag på mig. Mötte Sarahs blick och hon kollade på mig medlidssamt. Sen vände jag på mig igen. 

"Snälla kom ut, du måste äta något" sa Sarah. Jag svarade inte. Inget alls. 

"Jag kan laga något åt dig" fortsatte hon och jag skakade på huvudet. Ville bara att hon skulle sluta tjata. 

"Det är bara vi här, de andra är vid sjön, du kan komma ut en stund" sa hon och jag suckade, övervägde det en stund, och reste mig sen upp. Följde med Sarah till köket och satte mig vid köksbordet medan hon stekte korv. 

Medans jag åt satt hon på andra sidan bordet. Vi pratade om vad som hade hänt. Hur Johan hade sagt hur han kände, hur jag hade berättat att jag skulle flytta och hur vi sen inte hade pratat mer. Hur jag kände och hur allting hade blivit. Jag bara lättade på hjärtat. Hade nästan inte tid till att äta. Jag ville inte äta egentligen heller, var inte alls hungrig och hade inte heller någon aptit, men jag åt en del ändå bara för att göra Sarah nöjd. Sarah hade förstått, inte pratat mycket utan låtit mig få lätta på allt. Hon var en så bra vän, och jag behövde henne verkligen. 

"Jag tror jag vill åka hem" sa jag sen och kollade ner på tallriken där jag petade lite på maten med min gaffel. 

"Nej snälla, gör inte det" svarade Sarah och jag kollade upp mot henne. "Det kommer ordna sig, okej? kanske inte just nu, men det kommer ordna sig" 

Jag nickade lite. Mådde inte bättre av hennes ord, men mådde bättre av att hon fanns där. 

 

"Vi ska till sjön" sa Sarah när jag legat vaken en stund. "Snälla häng med" 

Jag övervägde faktiskt att stanna kvar i sängen. Jag ville inte alls möta Johan. Men sen nickade jag och Sarah log nöjt och gick sen ut från rummet för att låta mig göra mig iordning. 

Jag tog på mig en bikini, fast jag visste att jag varken skulle bada eller sola. Sen drog jag på mig ett par mjukisshorts och en t-shirt. Jag gick ut till de andra som satt vid bordet i köket. När jag kom kollade alla på mig. Alla utom Johan. Fina Johan. Min Johan. Fast han var nog inte min längre. 

"Ska vi gå?" frågade Kevin och alla nickade innan vi sen började gå igenom skogen mot sjön. Jag gick en bit bakom alla andra. Ville egentligen inte vara där alls. När vi kom fram satte alla sig där vi alltid brukade sitta. Jag satte mig såklart en liten bit ifrån. Inte långt borta så det märktes. Bara någon meter så man såg att jag faktiskt inte var delaktig. Mina tankar svävade bort en stund. Jag lät dem sväva så långt dem ville. Brydde mig inte om de andra, låtsades lite som att dem inte var där. Jag kollade när några gick ner och badade och hade kul. Jag ville det med, men jag kunde inte. Jag hade inga känslor alls. Jag bara satt där, helt tung i kroppen. Vad skulle jag göra. 

 

På kvällen var vi vid sjön igen, som varje annan kväll. De hade gjort en brasa på en klippa där alla satt runt. Men inte jag. Jag kände inte alls för det. Istället satt jag längre bort på klippan, kollade ut över havet och kastade en sten i vattnet. Denna gången kunde man se att jag inte alls var med dem andra. Jag satt flera meter bort. Efter en liten stund kom Caroline bort till mig. Vi hade inte haft tid att prata så mycket, bara första dagen. Men ändå kom hon till mig och satte sig ner bredvid. 

"Hej" sa hon lite försiktigt och jag kollade mot henne. Hon log mot mig och jag log tillbaka. Fast mitt leende var falskt från toppen till botten. Fanns ingen äkthet alls. 

Caroline rotade lite i sin väska och tog sen fram ett cigarettpaket. Hon tog ut en till sig själv och höll sen fram paketet till mig. Jag tog en ur det och hon la tillbaka det i väskan. Jag brukade aldrig röka. Jag hade ju provat några gånger på fester eller så, men det var ingenting jag gjorde. Men ändå satt jag där med en i handen och väntade på att Caroline skulle erbjuda mig tändaren. 

"Jag vet inte vad som har hänt mellan dig och Johan" medgav hon och tände sin ciggarett för att sen ge mig tändaren. "Men jag vet att cigg brukar hjälpa" 

Jag nickade och tände min. Tog ett djupt bloss och blåste ut röken. Det kändes faktiskt bättre. 

 

Jag kollade runt på de andra runt elden och vi skrattade åt något Hugo hade sagt. Jag lyssnade inte riktigt, och vet inte heller vad jag just skrattade åt. Vi pratade en stund innan Anton sen lutade sig mot mig. 

"Han gillar henne verkligen" viskade han och jag kollade frågande på honom. 

Han nickade sitt huvud mot Johan, som inte alls var med ikonversationen, utan kollade ner mot marken. 

"Jag vet inte vad som hänt, men han är riktigt ledsen" fortsatte Anton och jag svarade inte. Kollade istället bort mot kanten av klippan där Sofie satt tillsammans med Caroline. Jag mådde så dåligt över allt som hänt. Sofie var ju min andra halva. Det kändes inte alls bra att det blivit som det blev. Jag visste hur otroligt jävla mycket Sofie gillade Johan, och kunde bara försöka förstå smärtan hon kände just nu. Jag visste hur ont det gjorde för henne när jag tvingade med henne såhär, hon ville ju helst inte träffa Johan alls. Men jag kunde inte låta henne sitta helt ensam utan att äta eller få någon ren luft. Jag ville faktiskt bara att hon skulle må bra. Hade jag kunnat fixa det på något sätt hade jag gjort det i ett hjärtslag. Men det kunde jag inte. Jag vet faktiskt inte om någon kunde det, inte ens dem själva. 

"Tror du dem kan reda ut det?" frågade Anton sen och jag suckade. 

"Jag vet inte" började jag och kollade på honom. "Jag vet faktiskt inte" 

 

Morgonen därpå var alla vid sjön, som vanligt. Tre dagar hade gått av våran lilla semester och det kändes som att allting gick så långsamt, samtidigt som att dagarna bara flög förbi. Jag ville att veckan bara skulle vara över, samtidigt som jag önskade att jag bara kunde spola tillbaka tiden. Jag bara önskade att allting kunde bli som förut, men det kunde det inte. Det gick inte. Och det var mitt fel. Hade jag bara berättat för Johan i början hade det aldrig blivit såhär. Det kanske till och med hade funkat för oss. Vi kanske hade kunnat lista ut det tillsammans, men jag var så rädd. Jag väntade med att berätta för att jag visste någonstans i mitt bakhuvud att det skulle bli såhär. Jag ville inte mista honom, jag ville ha mycket tid med honom, så mycket tid jag bara kunde få, för jag visste ju att det skulle bli såhär. 

Jag satt vid köksbordet helt själv, och hade gjort det i nästan en timma men hade bara tagit ett enda bett på min macka. Jag suckade och slängde den och gick till vardagsrummet för att kolla på tv. Försöka få mina tankar på andra banor. Det gick inte jätte bra. Allting fick mig att tänka på Johan. På hur jag hade förstört allting. Det gjorde så himla ont. Det gjorde det verkligen. 

 

Någon timma senare hade de andra kommit tillbaka, eller Jonas, Kevin, Jenny och Johan. De andra var fortfarande kvar vid sjön. Jenny gick till köket en stund medan Kevin, Jonas och Johan satte sig vid mig och kollade på tv. Vi sa ingenting. Eller de pratade med varandra, men inte med mig. Jag var inte delaktig alls. 

"Jonas, Kevin, vi måste handla" ropade Jenny och Kevin och Jonas reste sig upp från soffan för att gå till henne. Jag fick lite panik, vad skulle jag göra? inte kunde jag sitta där ensam med Johan. Livet funkar inte så. 

Men de gick, stängde dörren efter sig, och lämnade oss. Lät mig och Johan sitta i varsin ände av soffan och bara stirra in i tv:n. Varken jag eller han kollade faktiskt, men vågade inte vända bort blicken. De andra var borta nu, kunde inte rädda mig från situationen. Vi var ensamma nu. Och det var detta ögonblick jag hade undvikit till alla kostnader. 

Jag var så nära på att börja gråta. Det klumpade sig i halsen och brände bakom ögonlocken. Men jag kunde inte. Inte nu. Inte framför Johan. Det var jag som hade sårat honom, inte tvärt om. Johan såg detta, han kollade på mig nu. Första gången sen måndagskvällen. Han stirrade på mig, och jag vågade inte ens blinka. 

"Varför?" frågade han sen och jag kollade på honom. Tårarna ålade sig ut till ögonen och la sig som en hinna. Täckte synen. När jag inte svarade fortsatte han. "Varför sa du inte som det var?" 

"Jag vet inte" viskade jag. Så rädd för att tårarna skulle börja forsa. "Jag vet inte" viskade jag igen. 

"Vad begär du av mig?" frågade han och jag kunde inte hålla något längre. Jag började storgråta. Jag öppnade munnen, försökte svara men orden klumpade sig upp i halsen. 

"Att du ska kolla på mig" började jag sen, och kunde inte sluta. "Att du ska säga något. Vad som helst. Gapa på mig, förklara för mig hur mycket fel jag gjort och hur jag har förstört allting, bara nånting för jag klarar inte av att inte finnas" 

Tårarna var ostoppbara. Inte alls som det hade varit med Adrian, jag trodde det var dåligt då. Men fyfan vad det här var värre. Tusen gånger värre skulle jag tro. 

"Du finns visst, okej" sa Johan och kom närmare mig. Hans röst var inte hård och frånvarande längre. Den var varm och lugn. Och där satt jag och grät ut min själ. Och ändå var det mig sveket låg hos, inte Johan. 

Jag skulle nog svarat något där. Men det gjorde jag inte. Visste inte riktigt vad jag skulle svara. Sen hade jag nog inte kunnat heller, tårarna dämpade allting som försökte komma ut ur min mun. Johan drog in mig i sin famn. Lät mig gråta ner hans tröjaxel och lät mig trycka mitt ansikte mot hans hals. Lät mig känna doften av hans parfym. Lät mig komma nära. Jag tänkte inte på det först, lät mig själv bli tröstad. Sen blev jag arg. Varför gjorde han såhär. Det var inte rätt. Det var inte han som skulle trösta mig, inte alls. Jag var inte värd det. 

Jag drog mig bort från honom och drog mina händer under mina ögon. 

"Sluta" sa jag surt och puttade mig själv iväg från honom. Han såg förvirrad ut och jag suckade argt. "Sluta. Bara sluta" 

Jag visste inte hur jag skulle få ut vad jag kände, det var svårt. 

"Jag ljög för dig, jag ljög för dig hela tiden och jag lät dig tro på något som inte var sant, jag svek dig" 

"Det är okej" sa Johan och jag blev argare. 
"Nej, det är inte okej, det är inte okej alls" började jag. "Sluta säg så, sluta få mig att känna mig mindre skyldig. Allt är mitt fel och det är inte okej av dig att lägga ens en gnutta skuld på dig själv" 

Johan kollade på mig en stund. Jag kollade ner i mitt knä och hade lugnat mig, men när jag reste blicken kände jag tårarna igen. Jag försökte svälja bort dem, men tillslut började dem rinna igen. Först långsamt, sen väldigt aggressivt. 

"Allt är mitt fel" viskade jag genom tårarna. Jag tror att jag kunde skymta tårar på Johans kinder också, men hann inte se riktigt innan han drog in mig i sin famn. Tryckte mig hårt mot sin kropp, som att jag skulle försvinna om han släppte. Jag grät mot hans tröja igen. Samma axel som redan var nedgråten. Denna gången tryckte jag mig inte undan, utan följde istället med när Johan la sig ner i soffan. Låg halvt på honom med ansiktet fortfarande tryckt mot honom. Mitt huvud snurrade. Vad var det som hände? Bara tanken på att jag låg där bredvid Johan fick mig att gråta mer. Jag visste inte om detta skulle hända mer. Jag visste inte hur många mer gånger jag skulle få trycka mitt ansikte mot hans hals och dra in den där underbara doften. Jag visste inte hur många gånger jag skulle få dra handen över hans hud och känna hur vi blev till en. Jag visste inte hur många gånger jag skulle få ha mitt öra mot hans bröst och höra hans hjärtslag. Jag visst inte. Det kunde vara sista gången. Det kunde vara sista gången jag fick känna hans närhet. Det kunde vara sista gången. 

 

När jag, Anton, Caroline och Hugo kom tillbaka från sjön var ena bilen borta. Då hade dem andra inte kommit hem än. Vi hade kommit fram till när vi var vid sjön att ví skulle grilla ikväll och bara umgås. När vi kom in var det helt tyst. Vi hörde ingenting, men vi var inte ensamma. Det upptäckte vi när vi kom in till vardagsrummet. Där låg Johan och Sofie i en soffa och sov båda två. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le lite. Jag visste inte vad de hade pratat om, men de hade iallafall pratat. 

Jag sa åt de andra att vara tysta. Jag tyckte inte det var rättvist att väcka dem. De båda behövde det här. Och vi visste ju inte vad som skulle hända när de vaknade. Jag ville bara att Sofie skulle må bra. 

 

När jag vaknade låg jag på Johan. Jag var helt trött i huvudet på grund av alla tårar. När jag förde min blick mot Johans var han redan vaken. Han låg och kollade på mig, rörde sig inte och andades knappt, förrän han såg att jag var vaken. Mitt hjärta fladdrade till lite, att han hade försökt att inte väcka mig. Vi sa ingenting. Han bara lyfte handen och svepte en hårslinga från mitt ansikte och la den bakom mitt öra, som han alltid gjorde. Sen drog han handen lätt över min kind, som han alltid gjorde. Sen tryckte han mig närmare och kysste mig lätt mot huvudet, som han alltid gjorde. Det kändes bra. Det kändes så otroligt bra. Men det gjorde ont. Det gjorde ont för allt detta jag älskar hade jag sårat så djupt. Jag hade satt allt på spel, och jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna kolla på någon på det sättet jag kollar på Johan. Han var den första som helt hade förtrollat mig. Han var så underbar. Men det var inte jag. Jag mådde så dåligt över det. Var så arg på mig själv, för det jag gjorde var inte alls okej. Han var så underbar men det var inte jag. 

 

Senare på kvällen satt vi vid sjön och vid brasan, precis som kvällen innan. Denna gången satt jag inte en bit ifrån. Denna gången satt jag med alla. Johan satt på klippan och jag satt framför honom. Lutade mig mot honom och han hade sina armar runt min hals. Lät sina händer falla ner över mina axlar och hålla om mina händer. Vi sa inte mycket, deltog inte i de andras konversationer. Men vi pratade inte med varandra heller. Vi var tysta. Njöt av ögonblicket. Jag var så rädd för att förlora honom, jag ville inte det. Johan var allt jag någonsin velat ha, han betydde verkligen mycket. 

När klockan blev elva gick jag och Johan tillbaka till huset, de andra stannade kvar. Vi höll hand, men sa ingenting riktigt. Bara log mot varandra ibland. När vi kom tillbaka till huset bytte vi om och la oss sen i min säng. Ingenting mer, bara la oss ner och njöt av den andras närhet. Innan vi båda somnade kysste han mjukt mina läppar, och mitt huvud började snurra. Det kändes som att jag tog droger. Det var så underbart. Han var så underbar. 

 

"Godmorgon" sa Johan mjukt. Log lite mot mig och kysste mina läppar. 
"Godmorgon" svarade jag och log tillbaka. Vi drog varandra närmare och log för oss själva. Sa inget mer, gick inte upp, men somnade inte heller om. Låg bara kvar i sängen en stund. En lång stund. Sen gick vi upp såklart. Åt frukost tillsammans med de andra, men stannade kvar i huset en stund efter att de andra gått ner till sjön. Vi gjorde inget mer än att kolla på tv. 

En stund senare gick vi till de andra vid sjön. Jag var helt säker på att de trodde att vi hade gjort något mer, men jag brydde mig inte. Jag var bara så glad att Johan inte var arg längre. Jag var bara så glad. 

 

Jag la mig på min säng och log för mig själv. Äntligen hemma. 

Självklart hade det varit bra i sommarhuset, för det mesta iallafall, men det var alltid bäst att komma hem. Sova i sin egen säng och duscha i sin egen dusch. Jag hann inte tänka så jätte mycket för direkt efter att jag krypt ner i sängen somnade jag. 

 

"Gumman, är du vaken?" sa mamma och drog upp min rullgardin. Jag öppnade ena ögat, försökte vänja mig vid det plötsliga ljuset, och sneglade på henne. 

"Nu är jag det, vadå?" 

"Vi ska till mamma ju" svarade hon och jag suckade. Jag kom precis hem för typ tio timmar sen. 

"Måste jag hänga med?" frågade jag och mamma skakade på huvudet. 

"Nej, det är behöver du ju inte, men vi ska ju vara borta ett tag" 

Jag kollade klockan. Den var bara åtta. 

"Hur länge?" frågade jag och hon kollade klockan och funderade en stund. 

"Jag vet inte riktigt, men vi hade väl bestämt med mamma att vi skulle stanna till tidigast ikväll" 

Jag nickade lite och suckade sen. 

"Jag orkar inte hänga med" 

"Nej, fortsätt sov då, men vi åker nu" sa mamma och pussade min panna. 

"Jag älskar dig" sa jag och mamma log. 
"Jag älskar dig med" 

 

Jag somnade inte om, men låg kvar en stund i sängen innan jag faktiskt gick upp. Jag ringde Johan snabbt, frågade om han ville komma hem till mig en stund. Det ville han ju såklart. 

Jag hade berättat för mamma om mig och Johan. Att vi var något. Eller lite mer än ett något. Sen hade jag berättat att vi bråkat över att jag skulle flytta. Mamma frågade inte så mycket, hon lyssnade och förstod. 

Sen hade hon kommit med några väl valda ord om hur det skulle bli bättre med tiden och så. Det hjälpte faktiskt. Jag ville inte tänka så mycket på vad som skulle hända mellan mig och Johan när jag flyttade, utan jag visste istället att det gick som det gick, och njöt istället av tiden vi hade tillsammans. 

 

Jag hade spenderade nästan varje dag med Johan. Vi pratade inte så mycket om det som hade hänt eller om att jag skulle flytta. Det var nästan lite läskigt faktiskt. Vi bara låtsades som att det inte skulle hända. Men det skulle det och när jag tänkte på det gjorde det ont i hela kroppen. Jag kunde ligga vaken hela natten bara av den hårda känslan i magen och klumparna i halsen som jag fick när jag tänkte på det. 

"Vad gör du?" frågade Johan och fick mig att kolla på honom mitt i mina tankar. 

"Va?" frågade jag och han skrattade lite. Jag gjorde det samma. 

"Kom hit" sa han och höll ut sina armar mot mig. Han låg på sin säng och jag satt på hans skrivbordsstol. Jag log mot honom och gick fram till hans säng, för att sen lägga mig på honom och ge honom en puss på munnen. 

"Var det allt?" frågade han och putade med underläppen som barn brukar göra när de inte får som de vill. 

"Ja" skrattade jag och Johan tog mjukt tag om mina kinder med sina händer. 

"Nej" sa han och skrattade innan han tryckte sina läppar mot mina. Han gjorde mig den lyckligaste på jorden. 

Allting kändes faktiskt som i en film. Det var lite sådär perfekt som det alltid var i filmer, det där som man aldrig tror faktiskt händer på riktigt. Men tillslut sitter man där med den personen som får en att tro att äkta kärlek existerar. 

"Ska vi kolla på en film?" frågade Johan sen och jag nickade med ett leende, för att sen lägga mig bredvid honom. Han drog in mig närmare sig och satte på sin tv. Vi kollade på film en stund, tills hans mamma knackade på dörren. 

"Vi ska äta lite middag, vill ni ha?" frågade hon och log mot oss. 

"Visst" svarade Johan och hans mamma log bredare. 

 

Efter vi hade ätit gick vi ut en stund. Tänkte bara ta en liten promenad. Det kändes konstigt att Johans föräldrar var hemma, de brukade ju faktiskt inte vara det. 

Vi gick länge, pratade om allting och lite till. Det var så himla skönt. Att faktiskt bara kunna prata om vad som än flög till huvudet, och sen kunna skratta tillsammans. Veckan i sommarhuset var inte så. Efter bråket var det svårt. Vi var med varandra, vi kysste varandra och vi kunde inte vara utan varandra, men det var väl bara det. Vi pratade inte jätte mycket om saker, och vi skämtade och skojade inte med varandra. Det var så svårt. Men nu satt vi där på en lekplats och på varsin gunga, skrattade åt varandra och ingen av oss kunde sluta le. Allting hade liksom gått så snabbt. Men samtidigt kändes det som att tiden stannade när jag var med Johan. Det kändes som att det bara fanns jag och han i hela världen. Han gjorde mig den lyckligaste. 

 

Jag suckade när jag gick ner för trappan till nedervåningen. Det var kartonger överallt. Det var fem eller sex veckor kvar tills vi skulle åka, och det var ju inte så mycket. Det kändes konstigt också, för jag visste att tiden började rinna ut nu. Snart skulle jag lämna allting jag visste något om och inte alls veta när jag skulle komma tillbaka igen. 

Jag fortsatte in i köket och satte mig ner vid bordet där alla andra åt frukost. Jag, mamma, Clara, Markus och Mattias. Martin var ju aldrig hemma, eftersom att han bodde med sin tjej någonstans. Han skulle inte flytta med oss till Kanada, inte i början i allafall. Pappa var inte heller hemma, han var hos någon mäklare och skulle lista ut allt det där med pengar som jag helst inte lägger mig i. Plötsligt knackade det på dörren och jag log brett. Jag visste att det var Johan. Jag reste mig snabbt och skyndade ut i hallen. Jag kunde höra Mattias viska något om hur han inte gillade Johan, men jag brydde mig inte utan öppnade istället ytterdörren. Utanför stod såklart Johan. 

"Hej" sa han och kysste mina läppar innan han kom in och tog av sina skor. När vi kom in i köket log han mot alla. 

Jag åt upp min frukost och flinade lite för mig själv åt hur obehaglig Mattias tyckte situationen var. Jag brydde mig faktiskt inte, det var inte så att han var tvungen att ha ett problem med Johan. Han hade visat mer än en gång vilken bra kille han faktiskt var, så jag tänkte faktiskt inte gå efter Mattias omdöme bara för att han var min bror och för att han inte gillade det. Det var ju faktiskt mitt liv. 

"Vi går ut en stund" sa jag högt och stängde dörren efter mig och Johan. 

"Vad ska vi göra?" frågade han sen och tog min hand i sin. 

"Jag vet faktiskt inte" svarade jag och vi fortsatte gå, vart vi än skulle. 

Det slutade med att vi satt vid uteserveringen på ett kafé och delade på en tårtbit. Vi pratade och skrattade och för en stund kändes det som att ingenting dåligt skulle kunna hända oss. Ingenting alls. Det kändes som att ingenting i hela världen skulle kunna dela på oss. Något i mitt bakhuvud skrek att jag var lättlurad och hur allt detta mysiga skulle ta slut om några veckor. Jag försökte såklart stänga ute dessa dova ljud, och det funkade faktiskt. Det var inte bra, det visste jag, jag visste att jag var tvungen att vara medveten om konsekvenserna men jag ville ju bara vara med Johan. Jag ville bara vara med honom.